Micke Svedemar bloggar

Just nu – en reseberättelse från Chile 2013

Universidad Tecnica Federico Santa Maria

Skärtorsdag och full aktivitet.

Idag har en av våra Malmö högskola studenters vänner arrangerat en heldag för mig (thank you Pablo and Félix). Först ska jag besöka industridesignavdelningen  på Det tekniska universitetet Federico Santa Maria. Och på kvällen har jag lovat hålla en workshop kring interaktionsdeisgn på ett av Valparaisos Start-Up Chile företag som heter Sonic Pollen.

På morgonmötet med universitetet började vi med en rundtur med vår nya vän Félix. Just nu när vi på Malmö högskola har våra diskussioner om hur vi vill att våra framtida undervisningslokaler ska utformas, är det inte utan intresse jag noterar hur viktig miljön är på vårt värduniversitet här i Valparaiso. Detta är ett stort campus som i sig är som en egen stad. Detta campus brukar ofta användas för filminspelningar… och jag förstår varför.  Stor vikt har lagts vid att ledningen för universitetet önskar att studenterna är här så mycket som möjligt. Eller vad säger ni kära Malmö högskolastudenter och  kollegor om följande bildsvit. Nu vet jag vad jag vill ha när vi bygger nya Niagara… (Smile).

Faculty club

Faculty club

Designhallen

Designhallen

Poolområdet

Poolområdet

Huvudentré

Huvudentré

Samlingsplats i solen

Samlingsplats i solen

 

Efter några dagar i Santiago…

gatubild1

Lördag och Santiagos centrum är relativt tyst och lugnt. Det känns inte riktigt som att detta är en stor stad med 7 miljoner människor. Vilket säkert beror på att vi bor i ett område som mest är menat för bank- och ekonomisektorn.

startuppchile_talk2Vi har inte riktigt kommit igång med att möta de människor som vi kommer att förhoppningsvis göra projekt tillsammans med. Men redan i torsdags så hade vi möjlighet att se några av de projekt som Start-up Chile har i sitt nätverk.

startupchile_event2

 

Inflyttningsceremoni

Idag hade jag förmånen att bli bjuden på en ”House warming cermony”. Det är Tarun, Smriti och Smaran som nu ska flytta in i sitt nya hem ”Devadarana”.

Innan de flyttar in på riktigt så måste huset välsignas som sig bör i en kristen indisk familj.

Välsignelsen är en akt med mycket färg, doft och sång.Det går till så att först går prästerna och familjens alla vänner in i huset under gemensam sång. Väl där inne så ger prästen sin välsignelse till huset och alla som ska bo där.

När väl detta är klart är det dags att välsigna maten som vi alla gäster ska få äta. Två fantastiska bufféer står uppdukade – en vegetarisk och en för köttätare. Båda som sagt fantastiskt vackra för ögat och smakrika med härliga kryddor och god styrka.

 Om jag förstod det hela rätt så är huset byggt så att det nu ska bo tre eller fyra generationer i huset, med mor och farföräldrar som också ska flytta in. Det verkar ju ganska praktiskt på något sätt, både för barnpassning och kunna ge de äldre den hjälp de kommer att behöva i framtiden. Jag kan dock förstå att även i Indien har ganska många familjer börjat gå ifrån generationsboende då många familjer flyttar runt mer idag.

Att gå på fest en söndag innebär att gå upp lite tigare än en vanlig söndag. Det gäller ju att göra sig fin, med skjorta slips och kavaj. Sen hinna över till blomsterhandlaren och få en fin inflyttningsbukett (som också innehöll lite bilder och musik från Sverige). Själva ceremonin skulle starta klockan 11.30. Men då nästan alla gäster var bilburna och det var ovanligt mycket trafik idag så startade den inte förrän lite efter 12. Tack och lov för det, för även jag fastnade i trafiken. Där jag kom från, så berodde trafikstockningen framförallt på en buffelhord som vägrade flytta sig från vägen.

Framåt eftermiddagen var det dags att bryta upp. Alla gäster fick då en vackert inslagen present i form av en liten skål med frukt. Också detta en indisk inflyttningstradition som ska bringa lycka och goda band mellan alla som deltagit.

Vägen hem tog vi som en liten utfärd och min vän och chaufför Krishna visade mig sina kvarter där han bor;

Dagen avslutades med att vi besökte Krishnas syster i hennes fotoateljé.

Förresten, det finns de som tar sig fram på motorvägen med bara en hästkraft… Snyggt ekipage!

Företagsbesök

I dag är min första dag då jag ska få möjlighet att se en organisation som arbetar med IT och kommunikation från insidan. Då jag har två av mina studenter Jonathan och Jimmy på CSTEP http://cstep.in/ så bjöd jag in mig själv att få se vad de gör.

I övrigt så märker jag att det blir svårare och svårare att hitta bra teman för bloggen. Detta är nog ett tecken på att jag nu har fått en mer vardaglig tillvaro här än första veckan. De riktigt givande stunderna är faktiskt de olika tea-pauserna. Precis som hemma så är det under tea-pauserna de kreativa diskussionerna kommer igång. Som t ex; Varför har inte Indien entreprenörer?!  Går det verkligen att köra bil på is? Var är viktigast att kunna i teorin eller i praktiken… Ja lika spretig diskussion som en fikadiskussion kan vara på Malmö högskola.

Apropå fika, här en bild på ett av mina favoritcaféer där jag brukar få mitt kvällstea. Ett mysigt och välskött ställe, med en underbar doft av chaitea, frukt och rökelse.

 Bonusbild idag – och en fråga.

Jag har förstått att en del av mina bloggläsare har förkärlek för kossor. Så nu till frågan varför är denna kossan inne i Elektronikverkstan?

Halasuru – Gamla stan i Bangalore

Efter den goda middagen så passar jag nu på att ta mig in via säkerhetskontrollen till metrostationen. Det är ganska lång kö till biljettluckan och alla verkar lite spända på hur det går till att resa med ”metro train”. I kassan köper jag en pollett – en svart plastpeng som  programmeras i kassan hur långt jag ska åka.  Utan att veta var jag hamnar så beslutar jag mig att ta de två stationerna till Halasuru. Genom att lägga polletten på en läsare vid spärren in till tågen så kan jag passera upp till perrongen.

Det ligger ett andaktigt lugn över perrongen även om den är nästan full. När tåget rullar in blåser perrongvakterna ilsket i sina visselpipor så att vi alla verkligen ska förstå att nu är det dags. Först stannar vi i Trinity och därefter i Halasura, det är bara jag som ska av, vilket innebär att jag får tränga mig ut ur vagnen så fort det går.

Det jag inte visste när jag steg av metron var att Halasuru skulle vara en riktigt intressant och spännande plats. Före 2004 hette denna stadsdelen Ulsoor, och är en av de äldsta stadsdelarna i Bangalore. Särskilt känt är området för alla sina tempel. Vilket i sin tur innebär att på flera ställen sitter det kvinnor och trär fina blomsterband, som besökare kan köpa för att sedan lägga i templen till gudarna.

Att det är en äldre stadsdel märks inte minst på att gatorna är trånga, och inte alls anpassade för trafik. Detta gör att det inte är så många bilar på gatorna och det känns som om lugnet lagt sig just här, vilket är enormt befriande i en så pass ljudlig stad som detta annars är. Att promenera på gatorna här tar tid. Det blir många trevliga stopp – att stanna upp och prata med lokalinvånarna är ett sant nöje. Många här är väldigt intresserade av vem jag är, och vem jag ska besöka.

 

Inför 11.11.11 – 11.11

Så kan jag  påpeka att vi var 4,5 timmar före er i Skandinavien … nå ja det har nog inte så stor betydelse mer än för ett fåtal numerologer. Det skulle i och för sig inte förvåna mig om här finns ett par numerologer just på vårt universitet. Det börjar ju närma sig 11.11.11 och av någon anledning så hade jag fått önskemål från några personer att de önskar vykort stämplade från Indien just denna dag.

Jakten på vykort kan börja…

Inte långt från IIIT-B finns en fin liten gata med några kaféer och massor av kiosker som säljer kontorsmaterial, datortillbehör och annat bra att ha vid affärer, så här skulle jag säkert också finna mina vykort. Jag går runt lite på gatan för att kika efter ett vykortställ, men fullt så välorganiserade är inte de olika kioskerna. Varorna visas lite mer slumpmässigt upplagda (eller korrekt är nog att säga uppslängda). På Konsum där jag har förflutet inom, hade vi något som vi kallade för bombexponering av varor. Här var typexempel. Jag ser en kiosk som har massor med pappersvaror och pennor just så där bombexponerade, så här finns också garanterat en låda med vykort… ack ja! Mannen jag frågar bak disk, vickar på indiskt karakteristiskt vis på huvudet för att välkomna mig till kiosken, och glad i hågen frågar jag efter ”post cards” han ler och så tar han fram en kortlek. Nä inte riktigt det jag var ut efter. Jag gör ett nytt försök, ”picture post cards please” Den glade mannen lägger pannan i djupa veck och försöker förstå då en student kommer till hjälp. Studenten förklarar att – picture cards det har nog bara postkontoret. Ok tänker jag, ett steg närmare att uppdraget är slutfört. Men inte så enkelt ändå, för just idag denna torsdag 10.11 så har alla postkontor en egen liten semesterdag, så postkontoren är stängda och öppnar först i morgon. Här gäller alltså att tåla sig ytterligare en dag.

Dagen efter skyndar jag mig direkt på morgonen till det lokala postkontoret i Frazer town, Utanpå ser det ur som vilket kontor som helst, men inne var det fullpackat med folk och jag makar mig försiktigt fram mot kassadiskarna. Glad i hågen frågar jag en av damerna bak träluckan om hon har vykort. Hon ser mycket förbryllad ut. Hon förkunnar barskt att detta är ett postkontor. Och snabbt inser jag att här var nog inget att hämta, istället så får jag passa på att köpa mina frimärken. Jakten på vykort pågår sedan i ytterligare någon timme innan jag ger upp. Ska jag ha vykort får jag göra dem själv! Ska jag ta gamla pizzakartonger eller vad? Räddningen blir en diversebutik som har fina kuvert. De får duga. Som av en slump ser jag också limstift i butiken, och jag inser att där var nog mycket tid att vinna att ha ett privat limstift. Jo så här är det nämligen… Frimärken i Indien de sätter man fast på brevet genom att använda ett lim som finns i stora burkar på två små bord inne i postkontoret. Kön till limborden var lång och limresterna långt ner i burkarna.

Med mitt nyinköpta ”istället för vykorts”-kit går jag nu till verket och producerar något som åtminstone går att få sänt med poststämplar – och ännu ett uppdrag slutfört. Nu återstår bara att se om det indiska och svenska postverken vill samarbeta!

Äntligen framme i mitt kvarter

Så här fint bor jag i 5 veckor

Välkomme! Gå in under gula balkongen så är du framme i mitt lilla mysiga kryp in.

I lägenheten under gula balkongen har jag installerat mig.

Bästa sättet att lära känna en ny plats – ta en kaffe, spana in vad som händer runt omkring, snacka med de som är här. Här var förvisso rätt tomt, men tre unga affärsherrar hade viktigt möte, och de kunde ju lätt rekommendera vem jag ska gå till för att få ett simkort som fungerar för både telefon och internet… ja ni ser ju det funkade (jag är online via min lilla telefon).

Nio unga killar krävdes för att få igång min I-phone så att både telefon och internet fungerade. Jo alla killarna bidrog på sitt sätt. Jag som enda kund och ändå kändes butiken trång på något sätt. Jo så var det en sak till – det tar lite tid att vänja sig vid indisk-engelska.

Jag hann också med att träffa några av grannarna – jag vet inte om dessa getterna hinner bli offrade inför den stora festivalen som har sin kulmen på måndag. Traditionen säger att till Hajj, som denna högtid heter, så ska varje muslimsk familj slakta minst ett lamm. Eftersom en del av befolkningen här är muslimer så har alla i Indien helgdag på måndag. Jag också.

[This is my first day in Bangalore. All day was busy with trying to calibrate my ears to understand English and to get my mobile phone connected. I also meet some of my Neighbours.]

 

Nyfiken och flexibel – då blir det säkert riktigt bra

Det börjar bli dags att packa… sol, regn, varma dagar, lite svalare nätter!

Dagens väder i bangalore

Dagens väder i bangalore

Antar att uppdragsutbildning innebär ”dresscode”. Jo jag har faktiskt flera slipsar och kostym. Sen räknar jag ju med badväder i Chennai i December.

I dag fick jag föresten reda på att måndag inte alls är första arbetsdagen. I Indien är denna måndag en stor helig helgdag så det blir att lära känna Bangalore istället.

 

[Time to start packing – Already got over 20 kg. ”Unfortunately”, I am free on Monday as it is a public holiday in India.]