Wow äntligen i Chile… Från början tänkte jag att denna resa skulle ha skett i Januari, men nu känns det som att det är rätt tid att vara här. Idag har vi hunnit med att besöka Start-Up Chile – en statlig organisation som stödjer unga  entreprenörer att starta företagande inom media och IT i Chile. Direkt efter mötet tog vi metron för att möta Birgits vännina Claudia som har Santiagos bästa café. The Coffee Club.

Birgit and Claudia

Ja jag vet, det börjar bli lite glest mellan bloggtillfällena nu. I början trodde  jag det skulle bli svårt att fylla bloggen med innehåll. Men sanningen är nog nu mer att det är svårt att finna tid. Allt här tar lite längre tid än vad jag räknar med. Om snillen skulle ta och spekulera kring detta så tror jag att en uppsummering skulle blir att det handlar om att det är så många inblandade i varje liten sak som ska göras. Diskussion och förhandling i varje liten detalj. Sen tar det tid att förflytta sig. Apropå att förflytta sig. I Indien finns en lag att på varje motorcykel ska det finnas minst en hjälm.

Motorcykel är helt klart det smidigaste sättet att ta sig fram, men jag har inte riktigt vågat mig på det konststycket ännu. Att köra bil var tillräckligt mycket äventyr. Även om vår husvärdinna menade att Mysore borde vara en bra tur för oss att ta på motorcykel så fegade vi ut och tog det säkra – en biltur med chaufför.

Mysore är en riktig kulturstad i jämförelse med Bangalore. Efter knappt 20 mils resa så nådde vi staden med sina flotta palats. Först besökte vi Tipu Sultanens sommarhus. Vi var inte helt ensamma…

Varje gång en skolklass passerade oss så var det mycket skratt och vinkningar. Lärarna kunde ha hur viktiga berättelser som helst – om hur Britterna (Lejonet) besegrade Indien (Tigern), men inget gick upp mot att få heja på en riktig turist. Jag tror vi finns med i många familjealbum nu. Det var inte en, två eller tre, det var massor familjer som försiktigt och lite blygt kom fram och frågade om de fick ta foton av och tillsammans med oss.

Mysore var som en småstad med sina 800 000 invånare. Det kändes också som om tiden stått still här. Vi såg många tunglastade häst- och åsnetransporter, som transporterade kokosnötter, sockerrör eller andra värdefulla grödor. I Mysore är det också tätt mellan väverierna. Här produceras några av Indiens mer exklusiva schalar av de finaste hår från getternas skägg.

Efter all kultur så har vi också satt upp på agendan att vi ska ordna våra tågbiljetter mellan Bangalore och Chennai idag. Stationen här är något mindre än den i Bangalore.

På stationen fick vi sällskap av nästan 100 Tibetanska munkar som befann sig i Mysore som gäster på ett kloster som de också själva drev på denna heliga plats. Efter 68 nummer var det vår tur att få våra biljetter. Yes – nu kan resan gå vidare till Chennai på Lördag!

Men innan lördag är det torsdag och fredag. Torsdagen handlade mycket om att ta farväl till nina härliga kollegor på IIIT-B och på fredagen hade Krishna inviterat oss hem till honom och hans vänner på en riktig Sydindisk festmåltid. Krishan och jag avtalade att vi skulle ses mitt i Bangalore, och att jag innan dess skulle få tid att möta en av mina kollegor från Malmö som nu är i Bangalore med ett filmprojekt. Fredagens kväll närmar sig och snart är det dags för oss att via SMS och telefon hitta varandra. Festen expanderar något och mina kollegor och vänner från Malmö blir också inviterade. Väl framme så blir vi bjudna att sitta in i det fina hemmet. Det var riktigt kul att återse vännerna från bilverkstaden som jag mötte för några veckor sedan. Det doftar gott av ingefära, chili, curry masala och alla andra kittlande dofter från kastrullerna som går varma utanför. Barnen är spänt nyfikna på oss nyanlända gäster och de två flickorna verkar riktigt stolta att få praktisera sina engelskkunskaper på oss. Konversationen går riktigt bra. Snart blir det dags att duka upp maten. Vi flyttar stolarna och placerar dem på  den stora sängen. På golvet viks en stor tygduk ut som maten dukas upp på, vi blir ombedda att sätta oss ner och kan under stor tystnad invänta att bli serverade de mest fantastiska rätter ett sydindiskt hem vill bjuda. Fisk, kyckling, vegetariskt, många olika små munsbitar gjorda på olika mjölk- och äggdegar. Hela familjen följer oss noggrant för att konstatera att festen blir en succé. Som ofta i Asien och Afrika så vill inte familjen äta samtidigt med oss, men jag såg nog att både mor och far var stolta över att kunna bjuda så här fint. Jag skämdes lite då jag trotts att jag sparat mig under dagen och byggt upp stor aptit bara kunde äta en del av allt det goda. Efter den goda måltiden så får vi taget den fina vänskapsbilden!

Kära blogg-läsare, jo det har varit en sådan där vecka som känns som det varit ”Busy doing nothing”. Veckan som gick har bestått av massor med vardagssysslor på ett universitet. Veckan började starkt med ett jättespännande studiebesök på Srishti School of Art, Design and Technology.  Hur det var där får du läsa mer om på en annan blogg, men jag tänker ändå dela några bilder här.

Redan vid entrén och i trapphuset känns tydliga designinstitutionsvibbar. Se bara de färgglada utsmyckningarna i trapphuset.

Även syataljén, som är belägen på en takförsedd terras har fått härliga utsmyckningar.  Annars är det de vardagliga tingen som är mest annorlunda i Indien, undervisning, lärare och studenter är mer på sätt samma som i Malmö. Om än att vi tilltalar varandra med efternamn och Sir. Så jag har tagit mig efternamnet Micke så blir det nog lättare för alla…

Här är en av matställena vid skolan. Lite mer designat än de streetfoodställena som finns inne i Bangalore city. Och ack så gott. Deras Dosa menyer – En form av pannkakor gjorda på rismjöl och lök, med olika röror… Mums, tror faktiskt jag förstår varför så många indier är vegetarianer.

Resten av veckan tillbringade jag på IIIT-B med att dels prata med lärare om skillnaden mellan Människa- Dator/Maskin-Interaktion och Interaktionsdesign, dels förbereda inför en workshop med delatagare från Bangalores IT-industri och olika design- och IT-universitet.

Fast den riktiga höjdpunkten denna veckan var när jag hittade knappen. Ja knappen hemma där jag bor till en mycket väl dold varmvattenberedare. Så YES, nu behöver jag inte längta till att få ta en varm dusch. Om än att det är relativt begränsat med vatten, och vattentrycket är mycket lågt, så är vattnet nu varmt och skönt.

En annan viktig komponent i veckan som gott har varit att utforska Bangalores shopping. Ja som sagt allt från vardagliga inköp så som ris-, kíkärts, eller majsmjöl från den lokala kvarnen, till att få tag på toapapper, som inte är någon stor vara i de indiska dagligvarobutikerna.

jag har en helt underbar butik för dagligvaror inte så långt ifrån där jag bor, på vägen ner till Commercial street. Detta måste vara en systemvetares dröm.

Vid ingången står en man med största mustaschen jag sett på länge. Han verkar vara deras vakt, och har också till uppgift att förvara väskor med mera medans vi kunder är inne i butiken och förser oss. Efter att plockat ihop varorna jag ska ha så ställer jag mig i den kaotiska bunken av människor som står runt kassadisken. Jag får mina varor noggrant inslagna och nerpackade i en carry bag. Allt inslaget och jag ska till att betala. De två damerna bak kassan gestikulerar vilt, och pekar med hela kroppen att det är ju därborta vid den andra disken man betalar. Jag får mitt kvitto och försöker tränga mig fram till rätt ställe för betalning. Där är om möjligt en ännu större och livligare affärsverksamhet på gång. Framför horden av människor som försöker tränga sig fram till det skamfilade bordet sitter tre allvarliga herrar, en herre tar emot kvittot, den andra tar emot betalning. När betalning är färdig lämnas kvittot över till den tredje herren som stolt sätter en stor stämpel över kvittot som tydligt markerar PAYED! Det färskstämplade kvittot lämnas sedan till mig. Och jag kan så knö ner det i min plastpåse ihop med varorna. Så gäller det bara att tränga sig ut… men oh no, den mustaschprydde  vakten är ännu inte nöjd där han står med huvudet högt och på det en konduktörsmössa värdig 70 talets konduktörer i Sverige. Men det visar sig inte bara vara mössan han tagit över från de svenska konduktörerna. Även deras avlagda tång att klippa biljetter med, fick följa med i paketet från SJ ner till Indien. Inte får man (alltså jag) gå ut ur butiken utan att han fått klippa i kvittot. Detta var det slutliga beviset på att hela transaktionen nu gjorts korrekt och enligt alla konstens regler.

Jag har också handlat lite böcker, på Church Street finns en från utsidan liten bokhandel med oanade resurser fördelade på fyra våningsplan. Ett bokälskarens tempel. Apropå tempel – så finns här naturligtvis också ett sådant. Detta verkar ju också vara butikens viktigaste reklamplats… eller hur! På vägen hem från Church street så går jag upp i riktning mot MG-road. Här är en bra utgångspunkt för att hitta en Auto Rickshaw. Undra om jag kommer undan med att få åka på taxameter. No no no, den här dagen var det en ny variant, mot att jag besökte en enormt bra butik så skulle jag bli körd för bara 10 Rupie. Faktiskt kunde jag inte riktigt stilla min nyfikenhet utan att anta budet, så det är bara att kasta sig in i sätet och låta sig förföras av någon säljare som nog var bror eller farbror. Sagt och gjort. Innan kvällen var slut så blev det tre butiker innan jag var hemma. Det här var ju ett rätt kul sätt att se några av de turistbutiker som säljer silke, linne och siden. Inte utan att jag blev lite frestad att handla. Vad sägs om det här överkastet med tillhörande 6 kuddöverdrag? När jag skulle gå från butiken var priset nerprutat  (kan man kalla det att pruta, när man säger nej jag behöver inget sängöverkast idag?) från 7000 Rupie till 3.200 Rupie (ca 430 kronor).

En annan vardagsvana har blivit att få en glas med riktigt sött, varmt citrontea, på vägen till arbetet. Mums!

Drygt en vecka har jag nu varit i Indien! Det har varit en intensiv och lärorik vecka. Ännu har jag inte undervisat men haft en hel del möten. Så nu kommer vi till en ny vecka med troligen nya utmaningar. Söndagen var jag rätt trött så jag tog en dag till hemarbete – bland annat lite administration på hemmaplan.

Just nu pågår allt arbete med förberedelser inför nästa termin. Det är allt från ändra litteratur- och kursplaner på kurser till att koordinera scheman. Detta arbetet går ju ganska bra att utföra också på distans.

Morgonen idag började redan lite över 6, och eftersom jag var för trött att läsa gårdagens tidning i går så blev den en fin morgonlektyr. En av artiklarna handlar om det alla pratar om här just nu… Vädret. Då gäller det naturligtvis hur kallt det har blivit. Det är omkring 28 grader på dagen men på natten kan temperaturen krypa ner till 14 grader och det upplevs som riktigt kallt här.

I morse när Krishna hämtade mig doftade bilen härligt fräscht av den ny jasmine  som han hade lagt som en bädd runt det lilla biltemplet som pryder panelen i bilens framruta. Det var lite lugnare ute idag, och inga skolbarn på väg. Detta har naturligtvis en förklaring! Idag är det ”barnens dag”. Det innebär att barnen är lediga. På en del skolor innebär det också att lärarna gör något kul, som att ge en teaterföreställning som de tränat in till barnens ära.

Även på IIIT-B hade hustemplet gjorts fint och ljusen var tända. Detta är ett vackert sätt att börja dagen på, och ger en god stämning innan arbetsdagen börjar.

Men först en morgonkaffe med Professor Poonacha, vilket har blivit en riktigt trevlig vana.

Lördag och ledig, det betyder utfärd. I dag har jag bestämt mig för att se den nya Metron som invigdes för tre – fyra veckor sedan. Nå, ny Metro hur spännande kan det bli. Jo…

Så här ser den ut… Bangalores stolthet. Enda problemet just nu är att det går så långsamt att bygga ut den. Idag har Metron fem stationer, och när den är fullt utbyggd ska den korsa hela Bangalore. när det är klart ska jag kunna ta Metron till arbetet.

Först ska jag ta mig till Mahatma Gandhi Road, och som vanligt, bästa sättet är att ta en Auto rickshaw (Tuc tuc).

Efter en ganska skumpig färd når jag fram till Mahatma Gandhi Rd. eller kort och gott MG Road som den kallas.

Efter att jag blivit avsläppt så bakom alla schalbutiker fångar en restaurang mitt intresse, klockan är ju nästan 4 så inte konstigt att magen kurrar lite.

Bak denna fantastiska entrén döljer sig ett folkliv utan like. Hela restaurangen är fylld av hungriga indier som verkar ha  eller har haft samma ärende som jag, att ta premiärtur med metron. Stämningen är hög och så är också ljudnivån. Jag tror faktiskt jag har börjat vänja mig rätt så bra vid den indisk-engelska som talas och jag kan uppfatta av samtalet från grannbordet att de kommit in till centrum från någon landsby för just maten här, och att åka metro.

Engees som restaurangen heter har en gedigen meny, som jag inte förstår allt för mycket av. Jag förväntar mig dock att det är några olika vegetariska grytor. Hittills har jag så när som på chicken lollipops ätit grytor alla dagar. Jag chansar vilt och beställer en Masala Dosa och en Onion Utheppa. Det lät liksom bara fräckt så det måste jag ju prova. Kyparen kikar lite förundrat på mig när jag också beställer en steamed rice. På hans min inser jag att det där var nog inte rätt. Upp ur minnet poppar barndomens goda smörgåsbord där det var ok (nästan i alla fall) att kombinera bara sådant man tyckte var gott. Min favorit var räkor på äppelmosbädd. Nu blev det nog något liknande här. Kyparen som nog, kan jag i efterhand, försöker rädda situationen lite undrar om jag inte också ska beställa någon extra sås. Jag tycker dock inte det behövs då  grytorna i sig alltid varit rikliga då det gäller just såsen. Däremot tar jag gärna ett nan-brödl!  Nu ser kyparen orolig ut – och jag förstår nu att han tänkte, hur ska denna lilla man kunna äta all denna mat.

Efter en stunds väntan serverades först en stor tallrik med något som jag skulle beskriva som mellanting mellan pannkaka och omelett med olika sorters lök och chilli och andra läckra kryddor (Onion Uthappa tror jag detta var). Det var inte alls vad jag trodde jag hade beställt men det var otroligt gott. Den andra rätten kommer snabbt in efter den första, det är en stor och matig creepeliknande rulle som omsluter en homusröra. Även detta enormt gott. I mitt stilla sinne hoppas jag att kyparen glömt bort riset och nanbrödet. Jag är redan så mätt att jag håller på att spricka. När riset och nanbröd dukas fram sitter jag plikttroget och petar i maten. För att sedan ge upp och inse att nästa gång ska jag beställa en rätt i sänder. Stärkt av all mat kan jag nu bege mig ut på min metrofärd.

Godmorgon… så är det en vanlig torsdagsmorgon på universitet. Klockan är nästan halv nio och ännu har inte så många av kollegorna  dykt upp. Idag blev jag hämtad av Krishna som kör mig. Han ringer mig på mobilen och med sitt glada goodmorning sir, I m waiting for you outside! Då kan man ju inte bli annat än pigg. Idag tog vi en liten omväg till Electronic city 2, dels för att han ville se om jag verkligen kunde köra bil, dels för att få oss vars en morgontea. Ska villigt erkänna att det var rätt stressande att undvika att köra på någon av alla människor, bilar eller för den delen kor som fanns runt om. Sedan tar det ju lite tid att vänja sig vid vänstertrafiken. Jag tror inte Krishna var särskilt imponerad. Men alla överlevde. Kanske var jag mest orolig för bilen. Jag vet ju att denna bil bidrar till mer än hans egen försörjning. Well, well efter denna rivstart på dagen så stannade vi och fick oss en välförtjänt tea. Jag är inte helt säker på vem av oss som behövde den bäst.

Efter att Krishna bjudit mig på ett litet glas gott och sött chaitea, tog Krishna över körandet igen.

Se här, på andra våningen högst upp till höger har jag fått mitt tjänsterum, där jag nu sitter och förbereder nästa veckas lektion och en workshop som vi ska ha tillsammans med några olika universitet och industrin. Syftet kommer att vara att förstå hur kan utbildningarna förbättras utifrån de behov industrin i Indien ser just nu.

Efter att igår gjort misstaget att sova lite längre än jag borde med tanke på morgontrafiken, så blev jag idag hämtad redan klockan 7.30 idag. Jag har ännu inte riktigt smält alla intryck från gårdagen som ju var min första dag på nya arbetsplatsen.

Igår funderade jag en del på hur jag bäst skulle ta mig till jobb. Kanske skulle jag testa att ta buss ändå, även om alla människor jag pratat med avrått det. När första bussen passerade fegade jag ut och försökte vinka till mig en taxi i stället.

Klockan 10 anlände jag till IIIT-B efter ett långt letande efter taxi och en långsam färd ner till de mest södra utkanterna av Bangalore. Incheckning via ”security” med tillhörande procedur att signera, och få VIP-pass. Ja VIP-pass får vi som är besökare och det är precis så vi blir mottagna. Jag hann inte mer än innanför dörrarna innan Gururaj, IT-teknikern som skulle hjälpa mig med att få upp min Mac på det trådlösa nätet var i sving.

Ytterligare några minuter senare har jag både träffat internationella koordinatorn och rektor samt ytterligare en internationell besökare en forskare från Trinity College i Dublin som forskar kring ”Digital Humanities” . Snabbt och effektivt. Direkt efter de första mötena fick jag mitt bekväma och välutrustade kontor.

Detta är inte bara eget kontor, det andades också en varm omtanke som lagts bak varenda liten detalj. På bordet stod en liten flaska med mineralvatten, en telefon och ett paket med A4-papper.  I skrivbordslådan trängdes två fina rutblock med IIIT-logga ihop med post-it-lappar, tejp, sax, två pennor, överstrykningspenna, whyteboardpenna och tip-ex, allt i nya obrutna förpackningar.

Jag lunchade tillsammans med min Indienmentor Professor Dinesha i universitetsmatsalen, och fick massor med praktiska tips bra att ha under min vistelse på IIIT-B. Som till exempel hur jag kan undvika den värsta rusningen på väg till och från Electronic city, där IIIT-B ligger. Dagens meny bestod av olika vegetariska grytor med olika styrka och ris, bröd och en liten sötsak. Sötsaken såg ut som en liten snöboll stor som en köttbulle. Om jag ska försöka beskriva smaken så kan den liknas vid mandelmassa med någon form av sagogryn som ytterligare ingrediens. Sött, sött!

På eftermiddagen tar jag en, tycker jag ,välförtjänt kaffe i Kaféet och samtidigt hoppas jag att jag ska träffa på Jonathan, K3-student som har  utbytestermin tillsammans med kursaren Jimmy. Vi hann tyvärr bara snabbt heja på varandra under lunchen. Mycket riktigt i gassande solsken pågår pluggandet för fullt. Han verkar inte allt för besvärad över att bli avbruten. Det var riktigt kul att höra berättelser om hur han uppfattade att det var att studera i Bangalore.  Ännu roligare var att Jonathan trivs så bra, detta är nog mycket tack vare att de  har haft möjlighet att ta ett stort eget ansvar. Här är inte allt på förhand helt tillrättalagt. För att få de bästa projekten så gäller det att vara aktiv. Egentligen som jag hoppas det också är hemma i Malmö. Men det är klart det blir säkert mycket tydligare i en annan kultur än den som blivit vardag hemma.

Vad jag förstod på Jonathan så har han och Jimmy lyckats riktigt, riktigt bra och fått tag på tre olika organisationer som de nu jobbar med. Senare när jag fick se  studentlyan i rum E-403 så visade han också stolt sina olika personalpasserkort. Flott jobbat! Jag hoppas och tror att jag kommer att kunna följa med som besökare till något eller några av företagen. Jag har ju också ett särskilt intresse av att studera hur IIIT-B arbetar med just sina företagskontakter. Jag har på känn att detta är IIIT-B riktigt duktiga på .

Studentrummet här påminner nästan om min egen studentlya på lite över 14 kvadrat som jag en gång i tiden hade på Michael Hansen i Lund. Enda skillnaden, detta rum var nog lite större, och mer välstädat .

Tack för visningen och vi ses snart igen!

… så då passade jag på att genomföra en stadsvandring som var både spännande och skakande. Kanske för att jag såg vilka kontraster Bangalore har inbyggt i sig. Det är svårt att beskriva, men på något sätt är Bangalore både polerar och oborstat på en gång. Som ordning och kaos, fattigdom och rikedom, lugn och tempo samtidigt. Inget rubbar kon på motorvägen även om förarna tutar intensivt. Tutandet här verkar inte ilsket, det hör bara till. Här kommer jag… se upp, ja som en vänlig gest helt enkelt.

Dagens vandring, jo idag var trafiken så lugn att det gick att ganska tryggt vandra runt delar av stan. Jag började på Mosque St. vilket ju börja bli en vana.Här ligger både kaféer och min dagligvarubutik Spencer´s som har nästan allt som kan behövas i det dagliga livet. Det känns lite ovanligt att kunna gå på gatan utan att hela tiden krossa mellan en ström av bilar och tuc tucs.

Efter en stunds vandring på Wheelers Rd. når jag en port som fångar mitt intresse. Denna markering är entrén till Shian Chetty Garden. Hit går alla som vill ha något tryckt eller kopierat.

Här finns också en hel del mekaniska verkstäder med full aktivitet även idag.

Det har varit en varm dag så första stopp blev redan på ett gatukök eller ståkafé en bit in i kvarteret. Det fick bli en Coca Cola eftersom jag har misstanke att vattnet som var den vanligaste måltidsdrycken – nog kom direkt från kranen ner i återvunna flaskor. Än har jag nog inte Indisk mage!

Stärkt av socker och ganska sval dryck så fortsätter jag vandringen. På Dickenson rd. börjar gatan med enorma guld- och ädelstensvaruhus. Insprängt precis bredvid bak gallerstaket finns denna lilla by uppbyggd av skjul.

Skillnaden mellan fattig och rik är enorm. Det visste jag redan så det kom inte som en överraskning men att inte beröras är omöjligt och omänskligt. Två verkligheter sida vid sida. Guldbutikerna som idag var fullproppade med förväntningsfulla människor, och bara några meter bort i skjul, de boende i området.

Själv är jag lite mer modest i min shopping och målet nu är att köpa in lite frukt till kvällen och frukosten imorgon. Ahlsab erbjuder mig  att prova  de  indiska apelsinerna, de är mer som en blandning mellan mandarin och apelsiner och jättegoda. Även de små fina indiska bananerna går med, för att inte säga den gröna frukt som jag tycker Ahlsab kallar pineapple – men där måste jag nog ha missförstått honom.

Att prova nya frukter är ju alltid spännande. Så vet du vad det är för frukt jag har framför mig får du gärna lägga en kommentar. Smakomdöme kommer efter frukosten imorgon. Tack till Ahlsabs vän Ohsam som tog bilden.

I dag hade jag hoppats komma ikapp med sömnen och stiga upp före klockan 9. Det lyckades inte riktigt. Vad som däremot lyckades var mitt andra besök hos vännerna som driver den lilla mobiltelefonbutiken. Jag hade i dag på morgon fortfarande en del datortrafiksproblem. Om jag ska jämföra med hemma så hade jag där nog mötts av ett stön och himlande med ögonen ”Åhh den där igen”. Här var det som om vi nu var bästa kompisar och redan kände varandra riktigt väl. Och det gör vi ju på sätt och vis, åtminstone via min mobil. Här är som sagt hjältarna på The Mobile Store som ligger på Mosque St. Är du i området och behöver få något fixat då det gäller mobil kommunikation – så är det här det blir connect!

Dagens övning var annars att jag tänkte ta mig till Cubbon park. En grön oas mitt i Bangalores kommersiella område.

Efter några timmars promenad i parken och många små diskussioner med andra som också var ute och söndagsströvade så hoppade jag in i en tuc tuc för färd mot Commercial st. Jag tänkte i min enfald kolla om det var söndagsöppet…  Otroligt hur snabbt och smidigt dessa trehjulingar kan tränga sig fram över allt. Billigt är det också!

För 17 Rupie (mindre än 2.50 svenska kronor) så har vi kört ungefär 2 km. Och det bästa av allt, det är ju ett kul sätt att färdas på också. Även tuc tucs behöver bensin!

Så efter tankningen knökade vi oss fram till den stora shoppinggatan. Och bara en dum turist kan ju undra om det är söndagsöppet. Självklar… dagen innan Rajj.

Jag föll inte för frestelsen att handla idag – men här finns det mesta av både nyttiga och onyttiga prylar. Att bara vandra runt i detta folkmyller utan mål är ju rent fantastisk. Jo det är en njutning att se och höra allt – det är svårt att återge dofterna, ljuden och spänningen i luften. De sista bilderna är tagna på  en parallellgata till Commercial st. och enligt en nyfunnen vän, jag försökte uppfatta vad han sa genom allt gatuljud, jag tror han heter Rhandi berättar att idag har Bangalore en stor parad och festival där de flesta Sikher firar.