Micke Svedemar bloggar

Just nu – en reseberättelse från Chile 2013

Busy week…

Kära blogg-läsare, jo det har varit en sådan där vecka som känns som det varit ”Busy doing nothing”. Veckan som gick har bestått av massor med vardagssysslor på ett universitet. Veckan började starkt med ett jättespännande studiebesök på Srishti School of Art, Design and Technology.  Hur det var där får du läsa mer om på en annan blogg, men jag tänker ändå dela några bilder här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Redan vid entrén och i trapphuset känns tydliga designinstitutionsvibbar. Se bara de färgglada utsmyckningarna i trapphuset.

 

Även syataljén, som är belägen på en takförsedd terras har fått härliga utsmyckningar.  Annars är det de vardagliga tingen som är mest annorlunda i Indien, undervisning, lärare och studenter är mer på sätt samma som i Malmö. Om än att vi tilltalar varandra med efternamn och Sir. Så jag har tagit mig efternamnet Micke :-) så blir det nog lättare för alla…

Här är en av matställena vid skolan. Lite mer designat än de streetfoodställena som finns inne i Bangalore city. Och ack så gott. Deras Dosa menyer – En form av pannkakor gjorda på rismjöl och lök, med olika röror… Mums, tror faktiskt jag förstår varför så många indier är vegetarianer.

Resten av veckan tillbringade jag på IIIT-B med att dels prata med lärare om skillnaden mellan Människa- Dator/Maskin-Interaktion och Interaktionsdesign, dels förbereda inför en workshop med delatagare från Bangalores IT-industri och olika design- och IT-universitet.

 

Fast den riktiga höjdpunkten denna veckan var när jag hittade knappen. Ja knappen hemma där jag bor till en mycket väl dold varmvattenberedare. Så YES, nu behöver jag inte längta till att få ta en varm dusch. Om än att det är relativt begränsat med vatten, och vattentrycket är mycket lågt, så är vattnet nu varmt och skönt.

En annan viktig komponent i veckan som gott har varit att utforska Bangalores shopping. Ja som sagt allt från vardagliga inköp så som ris-, kíkärts, eller majsmjöl från den lokala kvarnen, till att få tag på toapapper, som inte är någon stor vara i de indiska dagligvarobutikerna.

jag har en helt underbar butik för dagligvaror inte så långt ifrån där jag bor, på vägen ner till Commercial street. Detta måste vara en systemvetares dröm.

Vid ingången står en man med största mustaschen jag sett på länge. Han verkar vara deras vakt, och har också till uppgift att förvara väskor med mera medans vi kunder är inne i butiken och förser oss. Efter att plockat ihop varorna jag ska ha så ställer jag mig i den kaotiska bunken av människor som står runt kassadisken. Jag får mina varor noggrant inslagna och nerpackade i en carry bag. Allt inslaget och jag ska till att betala. De två damerna bak kassan gestikulerar vilt, och pekar med hela kroppen att det är ju därborta vid den andra disken man betalar. Jag får mitt kvitto och försöker tränga mig fram till rätt ställe för betalning. Där är om möjligt en ännu större och livligare affärsverksamhet på gång. Framför horden av människor som försöker tränga sig fram till det skamfilade bordet sitter tre allvarliga herrar, en herre tar emot kvittot, den andra tar emot betalning. När betalning är färdig lämnas kvittot över till den tredje herren som stolt sätter en stor stämpel över kvittot som tydligt markerar PAYED! Det färskstämplade kvittot lämnas sedan till mig. Och jag kan så knö ner det i min plastpåse ihop med varorna. Så gäller det bara att tränga sig ut… men oh no, den mustaschprydde  vakten är ännu inte nöjd där han står med huvudet högt och på det en konduktörsmössa värdig 70 talets konduktörer i Sverige. Men det visar sig inte bara vara mössan han tagit över från de svenska konduktörerna. Även deras avlagda tång att klippa biljetter med, fick följa med i paketet från SJ ner till Indien. Inte får man (alltså jag) gå ut ur butiken utan att han fått klippa i kvittot. Detta var det slutliga beviset på att hela transaktionen nu gjorts korrekt och enligt alla konstens regler.

Jag har också handlat lite böcker, på Church Street finns en från utsidan liten bokhandel med oanade resurser fördelade på fyra våningsplan. Ett bokälskarens tempel. Apropå tempel – så finns här naturligtvis också ett sådant. Detta verkar ju också vara butikens viktigaste reklamplats… eller hur! På vägen hem från Church street så går jag upp i riktning mot MG-road. Här är en bra utgångspunkt för att hitta en Auto Rickshaw. Undra om jag kommer undan med att få åka på taxameter. No no no, den här dagen var det en ny variant, mot att jag besökte en enormt bra butik så skulle jag bli körd för bara 10 Rupie. Faktiskt kunde jag inte riktigt stilla min nyfikenhet utan att anta budet, så det är bara att kasta sig in i sätet och låta sig förföras av någon säljare som nog var bror eller farbror. Sagt och gjort. Innan kvällen var slut så blev det tre butiker innan jag var hemma. Det här var ju ett rätt kul sätt att se några av de turistbutiker som säljer silke, linne och siden. Inte utan att jag blev lite frestad att handla. Vad sägs om det här överkastet med tillhörande 6 kuddöverdrag? När jag skulle gå från butiken var priset nerprutat  (kan man kalla det att pruta, när man säger nej jag behöver inget sängöverkast idag?) från 7000 Rupie till 3.200 Rupie (ca 430 kronor).

En annan vardagsvana har blivit att få en glas med riktigt sött, varmt citrontea, på vägen till arbetet. Mums!

Inflyttningsceremoni

Idag hade jag förmånen att bli bjuden på en ”House warming cermony”. Det är Tarun, Smriti och Smaran som nu ska flytta in i sitt nya hem ”Devadarana”.

Innan de flyttar in på riktigt så måste huset välsignas som sig bör i en kristen indisk familj.

Välsignelsen är en akt med mycket färg, doft och sång.Det går till så att först går prästerna och familjens alla vänner in i huset under gemensam sång. Väl där inne så ger prästen sin välsignelse till huset och alla som ska bo där.

När väl detta är klart är det dags att välsigna maten som vi alla gäster ska få äta. Två fantastiska bufféer står uppdukade – en vegetarisk och en för köttätare. Båda som sagt fantastiskt vackra för ögat och smakrika med härliga kryddor och god styrka.

 Om jag förstod det hela rätt så är huset byggt så att det nu ska bo tre eller fyra generationer i huset, med mor och farföräldrar som också ska flytta in. Det verkar ju ganska praktiskt på något sätt, både för barnpassning och kunna ge de äldre den hjälp de kommer att behöva i framtiden. Jag kan dock förstå att även i Indien har ganska många familjer börjat gå ifrån generationsboende då många familjer flyttar runt mer idag.

Att gå på fest en söndag innebär att gå upp lite tigare än en vanlig söndag. Det gäller ju att göra sig fin, med skjorta slips och kavaj. Sen hinna över till blomsterhandlaren och få en fin inflyttningsbukett (som också innehöll lite bilder och musik från Sverige). Själva ceremonin skulle starta klockan 11.30. Men då nästan alla gäster var bilburna och det var ovanligt mycket trafik idag så startade den inte förrän lite efter 12. Tack och lov för det, för även jag fastnade i trafiken. Där jag kom från, så berodde trafikstockningen framförallt på en buffelhord som vägrade flytta sig från vägen.

Framåt eftermiddagen var det dags att bryta upp. Alla gäster fick då en vackert inslagen present i form av en liten skål med frukt. Också detta en indisk inflyttningstradition som ska bringa lycka och goda band mellan alla som deltagit.

Vägen hem tog vi som en liten utfärd och min vän och chaufför Krishna visade mig sina kvarter där han bor;

Dagen avslutades med att vi besökte Krishnas syster i hennes fotoateljé.

Förresten, det finns de som tar sig fram på motorvägen med bara en hästkraft… Snyggt ekipage!

Företagsbesök

I dag är min första dag då jag ska få möjlighet att se en organisation som arbetar med IT och kommunikation från insidan. Då jag har två av mina studenter Jonathan och Jimmy på CSTEP http://cstep.in/ så bjöd jag in mig själv att få se vad de gör.

I övrigt så märker jag att det blir svårare och svårare att hitta bra teman för bloggen. Detta är nog ett tecken på att jag nu har fått en mer vardaglig tillvaro här än första veckan. De riktigt givande stunderna är faktiskt de olika tea-pauserna. Precis som hemma så är det under tea-pauserna de kreativa diskussionerna kommer igång. Som t ex; Varför har inte Indien entreprenörer?!  Går det verkligen att köra bil på is? Var är viktigast att kunna i teorin eller i praktiken… Ja lika spretig diskussion som en fikadiskussion kan vara på Malmö högskola.

Apropå fika, här en bild på ett av mina favoritcaféer där jag brukar få mitt kvällstea. Ett mysigt och välskött ställe, med en underbar doft av chaitea, frukt och rökelse.

 Bonusbild idag – och en fråga.

Jag har förstått att en del av mina bloggläsare har förkärlek för kossor. Så nu till frågan varför är denna kossan inne i Elektronikverkstan?

Today it´s childrens day…

Drygt en vecka har jag nu varit i Indien! Det har varit en intensiv och lärorik vecka. Ännu har jag inte undervisat men haft en hel del möten. Så nu kommer vi till en ny vecka med troligen nya utmaningar. Söndagen var jag rätt trött så jag tog en dag till hemarbete – bland annat lite administration på hemmaplan.

Just nu pågår allt arbete med förberedelser inför nästa termin. Det är allt från ändra litteratur- och kursplaner på kurser till att koordinera scheman. Detta arbetet går ju ganska bra att utföra också på distans.

Morgonen idag började redan lite över 6, och eftersom jag var för trött att läsa gårdagens tidning i går så blev den en fin morgonlektyr. En av artiklarna handlar om det alla pratar om här just nu… Vädret. Då gäller det naturligtvis hur kallt det har blivit. Det är omkring 28 grader på dagen men på natten kan temperaturen krypa ner till 14 grader och det upplevs som riktigt kallt här.

 

 

 

 

I morse när Krishna hämtade mig doftade bilen härligt fräscht av den ny jasmine  som han hade lagt som en bädd runt det lilla biltemplet som pryder panelen i bilens framruta. Det var lite lugnare ute idag, och inga skolbarn på väg. Detta har naturligtvis en förklaring! Idag är det ”barnens dag”. Det innebär att barnen är lediga. På en del skolor innebär det också att lärarna gör något kul, som att ge en teaterföreställning som de tränat in till barnens ära.

Även på IIIT-B hade hustemplet gjorts fint och ljusen var tända. Detta är ett vackert sätt att börja dagen på, och ger en god stämning innan arbetsdagen börjar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men först en morgonkaffe med Professor Poonacha, vilket har blivit en riktigt trevlig vana.

 

Halasuru – Gamla stan i Bangalore

Efter den goda middagen så passar jag nu på att ta mig in via säkerhetskontrollen till metrostationen. Det är ganska lång kö till biljettluckan och alla verkar lite spända på hur det går till att resa med ”metro train”. I kassan köper jag en pollett – en svart plastpeng som  programmeras i kassan hur långt jag ska åka.  Utan att veta var jag hamnar så beslutar jag mig att ta de två stationerna till Halasuru. Genom att lägga polletten på en läsare vid spärren in till tågen så kan jag passera upp till perrongen.

Det ligger ett andaktigt lugn över perrongen även om den är nästan full. När tåget rullar in blåser perrongvakterna ilsket i sina visselpipor så att vi alla verkligen ska förstå att nu är det dags. Först stannar vi i Trinity och därefter i Halasura, det är bara jag som ska av, vilket innebär att jag får tränga mig ut ur vagnen så fort det går.

Det jag inte visste när jag steg av metron var att Halasuru skulle vara en riktigt intressant och spännande plats. Före 2004 hette denna stadsdelen Ulsoor, och är en av de äldsta stadsdelarna i Bangalore. Särskilt känt är området för alla sina tempel. Vilket i sin tur innebär att på flera ställen sitter det kvinnor och trär fina blomsterband, som besökare kan köpa för att sedan lägga i templen till gudarna.

Att det är en äldre stadsdel märks inte minst på att gatorna är trånga, och inte alls anpassade för trafik. Detta gör att det inte är så många bilar på gatorna och det känns som om lugnet lagt sig just här, vilket är enormt befriande i en så pass ljudlig stad som detta annars är. Att promenera på gatorna här tar tid. Det blir många trevliga stopp – att stanna upp och prata med lokalinvånarna är ett sant nöje. Många här är väldigt intresserade av vem jag är, och vem jag ska besöka.

 

Auto rickshaw till Mahatma Gandhi Road

Lördag och ledig, det betyder utfärd. I dag har jag bestämt mig för att se den nya Metron som invigdes för tre – fyra veckor sedan. Nå, ny Metro hur spännande kan det bli. Jo…

Så här ser den ut… Bangalores stolthet. Enda problemet just nu är att det går så långsamt att bygga ut den. Idag har Metron fem stationer, och när den är fullt utbyggd ska den korsa hela Bangalore. när det är klart ska jag kunna ta Metron till arbetet.

 

 

Först ska jag ta mig till Mahatma Gandhi Road, och som vanligt, bästa sättet är att ta en Auto rickshaw (Tuc tuc).

Efter en ganska skumpig färd når jag fram till Mahatma Gandhi Rd. eller kort och gott MG Road som den kallas.

Efter att jag blivit avsläppt så bakom alla schalbutiker fångar en restaurang mitt intresse, klockan är ju nästan 4 så inte konstigt att magen kurrar lite.

Bak denna fantastiska entrén döljer sig ett folkliv utan like. Hela restaurangen är fylld av hungriga indier som verkar ha  eller har haft samma ärende som jag, att ta premiärtur med metron. Stämningen är hög och så är också ljudnivån. Jag tror faktiskt jag har börjat vänja mig rätt så bra vid den indisk-engelska som talas och jag kan uppfatta av samtalet från grannbordet att de kommit in till centrum från någon landsby för just maten här, och att åka metro.

Engees som restaurangen heter har en gedigen meny, som jag inte förstår allt för mycket av. Jag förväntar mig dock att det är några olika vegetariska grytor. Hittills har jag så när som på chicken lollipops ätit grytor alla dagar. Jag chansar vilt och beställer en Masala Dosa och en Onion Utheppa. Det lät liksom bara fräckt så det måste jag ju prova. Kyparen kikar lite förundrat på mig när jag också beställer en steamed rice. På hans min inser jag att det där var nog inte rätt. Upp ur minnet poppar barndomens goda smörgåsbord där det var ok (nästan i alla fall) att kombinera bara sådant man tyckte var gott. Min favorit var räkor på äppelmosbädd. Nu blev det nog något liknande här. Kyparen som nog, kan jag i efterhand, försöker rädda situationen lite undrar om jag inte också ska beställa någon extra sås. Jag tycker dock inte det behövs då  grytorna i sig alltid varit rikliga då det gäller just såsen. Däremot tar jag gärna ett nan-brödl!  Nu ser kyparen orolig ut – och jag förstår nu att han tänkte, hur ska denna lilla man kunna äta all denna mat.

Efter en stunds väntan serverades först en stor tallrik med något som jag skulle beskriva som mellanting mellan pannkaka och omelett med olika sorters lök och chilli och andra läckra kryddor (Onion Uthappa tror jag detta var). Det var inte alls vad jag trodde jag hade beställt men det var otroligt gott. Den andra rätten kommer snabbt in efter den första, det är en stor och matig creepeliknande rulle som omsluter en homusröra. Även detta enormt gott. I mitt stilla sinne hoppas jag att kyparen glömt bort riset och nanbrödet. Jag är redan så mätt att jag håller på att spricka. När riset och nanbröd dukas fram sitter jag plikttroget och petar i maten. För att sedan ge upp och inse att nästa gång ska jag beställa en rätt i sänder. Stärkt av all mat kan jag nu bege mig ut på min metrofärd.

Inför 11.11.11 – 11.11

Så kan jag  påpeka att vi var 4,5 timmar före er i Skandinavien … nå ja det har nog inte så stor betydelse mer än för ett fåtal numerologer. Det skulle i och för sig inte förvåna mig om här finns ett par numerologer just på vårt universitet. Det börjar ju närma sig 11.11.11 och av någon anledning så hade jag fått önskemål från några personer att de önskar vykort stämplade från Indien just denna dag.

Jakten på vykort kan börja…

Inte långt från IIIT-B finns en fin liten gata med några kaféer och massor av kiosker som säljer kontorsmaterial, datortillbehör och annat bra att ha vid affärer, så här skulle jag säkert också finna mina vykort. Jag går runt lite på gatan för att kika efter ett vykortställ, men fullt så välorganiserade är inte de olika kioskerna. Varorna visas lite mer slumpmässigt upplagda (eller korrekt är nog att säga uppslängda). På Konsum där jag har förflutet inom, hade vi något som vi kallade för bombexponering av varor. Här var typexempel. Jag ser en kiosk som har massor med pappersvaror och pennor just så där bombexponerade, så här finns också garanterat en låda med vykort… ack ja! Mannen jag frågar bak disk, vickar på indiskt karakteristiskt vis på huvudet för att välkomna mig till kiosken, och glad i hågen frågar jag efter ”post cards” han ler och så tar han fram en kortlek. Nä inte riktigt det jag var ut efter. Jag gör ett nytt försök, ”picture post cards please” Den glade mannen lägger pannan i djupa veck och försöker förstå då en student kommer till hjälp. Studenten förklarar att – picture cards det har nog bara postkontoret. Ok tänker jag, ett steg närmare att uppdraget är slutfört. Men inte så enkelt ändå, för just idag denna torsdag 10.11 så har alla postkontor en egen liten semesterdag, så postkontoren är stängda och öppnar först i morgon. Här gäller alltså att tåla sig ytterligare en dag.

Dagen efter skyndar jag mig direkt på morgonen till det lokala postkontoret i Frazer town, Utanpå ser det ur som vilket kontor som helst, men inne var det fullpackat med folk och jag makar mig försiktigt fram mot kassadiskarna. Glad i hågen frågar jag en av damerna bak träluckan om hon har vykort. Hon ser mycket förbryllad ut. Hon förkunnar barskt att detta är ett postkontor. Och snabbt inser jag att här var nog inget att hämta, istället så får jag passa på att köpa mina frimärken. Jakten på vykort pågår sedan i ytterligare någon timme innan jag ger upp. Ska jag ha vykort får jag göra dem själv! Ska jag ta gamla pizzakartonger eller vad? Räddningen blir en diversebutik som har fina kuvert. De får duga. Som av en slump ser jag också limstift i butiken, och jag inser att där var nog mycket tid att vinna att ha ett privat limstift. Jo så här är det nämligen… Frimärken i Indien de sätter man fast på brevet genom att använda ett lim som finns i stora burkar på två små bord inne i postkontoret. Kön till limborden var lång och limresterna långt ner i burkarna.

Med mitt nyinköpta ”istället för vykorts”-kit går jag nu till verket och producerar något som åtminstone går att få sänt med poststämplar – och ännu ett uppdrag slutfört. Nu återstår bara att se om det indiska och svenska postverken vill samarbeta!

Torsdag tidig morgon en vanlig dag i Indien

Godmorgon… så är det en vanlig torsdagsmorgon på universitet. Klockan är nästan halv nio och ännu har inte så många av kollegorna  dykt upp. Idag blev jag hämtad av Krishna som kör mig. Han ringer mig på mobilen och med sitt glada goodmorning sir, I m waiting for you outside! Då kan man ju inte bli annat än pigg. Idag tog vi en liten omväg till Electronic city 2, dels för att han ville se om jag verkligen kunde köra bil, dels för att få oss vars en morgontea. Ska villigt erkänna att det var rätt stressande att undvika att köra på någon av alla människor, bilar eller för den delen kor som fanns runt om. Sedan tar det ju lite tid att vänja sig vid vänstertrafiken. Jag tror inte Krishna var särskilt imponerad. Men alla överlevde. Kanske var jag mest orolig för bilen. Jag vet ju att denna bil bidrar till mer än hans egen försörjning. Well, well efter denna rivstart på dagen så stannade vi och fick oss en välförtjänt tea. Jag är inte helt säker på vem av oss som behövde den bäst.

Efter att Krishna bjudit mig på ett litet glas gott och sött chaitea, tog Krishna över körandet igen.

Se här, på andra våningen högst upp till höger har jag fått mitt tjänsterum, där jag nu sitter och förbereder nästa veckas lektion och en workshop som vi ska ha tillsammans med några olika universitet och industrin. Syftet kommer att vara att förstå hur kan utbildningarna förbättras utifrån de behov industrin i Indien ser just nu.

 

Work in progress

Efter att igår gjort misstaget att sova lite längre än jag borde med tanke på morgontrafiken, så blev jag idag hämtad redan klockan 7.30 idag. Jag har ännu inte riktigt smält alla intryck från gårdagen som ju var min första dag på nya arbetsplatsen.

Igår funderade jag en del på hur jag bäst skulle ta mig till jobb. Kanske skulle jag testa att ta buss ändå, även om alla människor jag pratat med avrått det. När första bussen passerade fegade jag ut och försökte vinka till mig en taxi i stället.

Klockan 10 anlände jag till IIIT-B efter ett långt letande efter taxi och en långsam färd ner till de mest södra utkanterna av Bangalore. Incheckning via ”security” med tillhörande procedur att signera, och få VIP-pass. Ja VIP-pass får vi som är besökare och det är precis så vi blir mottagna. Jag hann inte mer än innanför dörrarna innan Gururaj, IT-teknikern som skulle hjälpa mig med att få upp min Mac på det trådlösa nätet var i sving.

Ytterligare några minuter senare har jag både träffat internationella koordinatorn och rektor samt ytterligare en internationell besökare en forskare från Trinity College i Dublin som forskar kring ”Digital Humanities” . Snabbt och effektivt. Direkt efter de första mötena fick jag mitt bekväma och välutrustade kontor.

Detta är inte bara eget kontor, det andades också en varm omtanke som lagts bak varenda liten detalj. På bordet stod en liten flaska med mineralvatten, en telefon och ett paket med A4-papper.  I skrivbordslådan trängdes två fina rutblock med IIIT-logga ihop med post-it-lappar, tejp, sax, två pennor, överstrykningspenna, whyteboardpenna och tip-ex, allt i nya obrutna förpackningar.

Jag lunchade tillsammans med min Indienmentor Professor Dinesha i universitetsmatsalen, och fick massor med praktiska tips bra att ha under min vistelse på IIIT-B. Som till exempel hur jag kan undvika den värsta rusningen på väg till och från Electronic city, där IIIT-B ligger. Dagens meny bestod av olika vegetariska grytor med olika styrka och ris, bröd och en liten sötsak. Sötsaken såg ut som en liten snöboll stor som en köttbulle. Om jag ska försöka beskriva smaken så kan den liknas vid mandelmassa med någon form av sagogryn som ytterligare ingrediens. Sött, sött!

På eftermiddagen tar jag en, tycker jag ,välförtjänt kaffe i Kaféet och samtidigt hoppas jag att jag ska träffa på Jonathan, K3-student som har  utbytestermin tillsammans med kursaren Jimmy. Vi hann tyvärr bara snabbt heja på varandra under lunchen. Mycket riktigt i gassande solsken pågår pluggandet för fullt. Han verkar inte allt för besvärad över att bli avbruten. Det var riktigt kul att höra berättelser om hur han uppfattade att det var att studera i Bangalore.  Ännu roligare var att Jonathan trivs så bra, detta är nog mycket tack vare att de  har haft möjlighet att ta ett stort eget ansvar. Här är inte allt på förhand helt tillrättalagt. För att få de bästa projekten så gäller det att vara aktiv. Egentligen som jag hoppas det också är hemma i Malmö. Men det är klart det blir säkert mycket tydligare i en annan kultur än den som blivit vardag hemma.

Vad jag förstod på Jonathan så har han och Jimmy lyckats riktigt, riktigt bra och fått tag på tre olika organisationer som de nu jobbar med. Senare när jag fick se  studentlyan i rum E-403 så visade han också stolt sina olika personalpasserkort. Flott jobbat! Jag hoppas och tror att jag kommer att kunna följa med som besökare till något eller några av företagen. Jag har ju också ett särskilt intresse av att studera hur IIIT-B arbetar med just sina företagskontakter. Jag har på känn att detta är IIIT-B riktigt duktiga på .

Studentrummet här påminner nästan om min egen studentlya på lite över 14 kvadrat som jag en gång i tiden hade på Michael Hansen i Lund. Enda skillnaden, detta rum var nog lite större, och mer välstädat ;-) .

Tack för visningen och vi ses snart igen!

Idag firas Hajj och tempot sjunker en aning …

… så då passade jag på att genomföra en stadsvandring som var både spännande och skakande. Kanske för att jag såg vilka kontraster Bangalore har inbyggt i sig. Det är svårt att beskriva, men på något sätt är Bangalore både polerar och oborstat på en gång. Som ordning och kaos, fattigdom och rikedom, lugn och tempo samtidigt. Inget rubbar kon på motorvägen även om förarna tutar intensivt. Tutandet här verkar inte ilsket, det hör bara till. Här kommer jag… se upp, ja som en vänlig gest helt enkelt.

Dagens vandring, jo idag var trafiken så lugn att det gick att ganska tryggt vandra runt delar av stan. Jag började på Mosque St. vilket ju börja bli en vana.Här ligger både kaféer och min dagligvarubutik Spencer´s som har nästan allt som kan behövas i det dagliga livet. Det känns lite ovanligt att kunna gå på gatan utan att hela tiden krossa mellan en ström av bilar och tuc tucs.

Efter en stunds vandring på Wheelers Rd. når jag en port som fångar mitt intresse. Denna markering är entrén till Shian Chetty Garden. Hit går alla som vill ha något tryckt eller kopierat.

Här finns också en hel del mekaniska verkstäder med full aktivitet även idag.

Det har varit en varm dag så första stopp blev redan på ett gatukök eller ståkafé en bit in i kvarteret. Det fick bli en Coca Cola eftersom jag har misstanke att vattnet som var den vanligaste måltidsdrycken – nog kom direkt från kranen ner i återvunna flaskor. Än har jag nog inte Indisk mage!

Stärkt av socker och ganska sval dryck så fortsätter jag vandringen. På Dickenson rd. börjar gatan med enorma guld- och ädelstensvaruhus. Insprängt precis bredvid bak gallerstaket finns denna lilla by uppbyggd av skjul.

 

Skillnaden mellan fattig och rik är enorm. Det visste jag redan så det kom inte som en överraskning men att inte beröras är omöjligt och omänskligt. Två verkligheter sida vid sida. Guldbutikerna som idag var fullproppade med förväntningsfulla människor, och bara några meter bort i skjul, de boende i området.

Själv är jag lite mer modest i min shopping och målet nu är att köpa in lite frukt till kvällen och frukosten imorgon. Ahlsab erbjuder mig  att prova  de  indiska apelsinerna, de är mer som en blandning mellan mandarin och apelsiner och jättegoda. Även de små fina indiska bananerna går med, för att inte säga den gröna frukt som jag tycker Ahlsab kallar pineapple – men där måste jag nog ha missförstått honom.

Att prova nya frukter är ju alltid spännande. Så vet du vad det är för frukt jag har framför mig får du gärna lägga en kommentar. Smakomdöme kommer efter frukosten imorgon. Tack till Ahlsabs vän Ohsam som tog bilden.