Micke Svedemar bloggar

Just nu – en reseberättelse från Chile 2013

För busy for a blog?

Ja jag vet, det börjar bli lite glest mellan bloggtillfällena nu. I början trodde  jag det skulle bli svårt att fylla bloggen med innehåll. Men sanningen är nog nu mer att det är svårt att finna tid. Allt här tar lite längre tid än vad jag räknar med. Om snillen skulle ta och spekulera kring detta så tror jag att en uppsummering skulle blir att det handlar om att det är så många inblandade i varje liten sak som ska göras. Diskussion och förhandling i varje liten detalj. Sen tar det tid att förflytta sig. Apropå att förflytta sig. I Indien finns en lag att på varje motorcykel ska det finnas minst en hjälm.

Motorcykel är helt klart det smidigaste sättet att ta sig fram, men jag har inte riktigt vågat mig på det konststycket ännu. Att köra bil var tillräckligt mycket äventyr. Även om vår husvärdinna menade att Mysore borde vara en bra tur för oss att ta på motorcykel så fegade vi ut och tog det säkra – en biltur med chaufför.

Mysore är en riktig kulturstad i jämförelse med Bangalore. Efter knappt 20 mils resa så nådde vi staden med sina flotta palats. Först besökte vi Tipu Sultanens sommarhus. Vi var inte helt ensamma…

Varje gång en skolklass passerade oss så var det mycket skratt och vinkningar. Lärarna kunde ha hur viktiga berättelser som helst – om hur Britterna (Lejonet) besegrade Indien (Tigern), men inget gick upp mot att få heja på en riktig turist. Jag tror vi finns med i många familjealbum nu. Det var inte en, två eller tre, det var massor familjer som försiktigt och lite blygt kom fram och frågade om de fick ta foton av och tillsammans med oss.

Mysore var som en småstad med sina 800 000 invånare. Det kändes också som om tiden stått still här. Vi såg många tunglastade häst- och åsnetransporter, som transporterade kokosnötter, sockerrör eller andra värdefulla grödor. I Mysore är det också tätt mellan väverierna. Här produceras några av Indiens mer exklusiva schalar av de finaste hår från getternas skägg.

Efter all kultur så har vi också satt upp på agendan att vi ska ordna våra tågbiljetter mellan Bangalore och Chennai idag. Stationen här är något mindre än den i Bangalore.

På stationen fick vi sällskap av nästan 100 Tibetanska munkar som befann sig i Mysore som gäster på ett kloster som de också själva drev på denna heliga plats. Efter 68 nummer var det vår tur att få våra biljetter. Yes – nu kan resan gå vidare till Chennai på Lördag!

Men innan lördag är det torsdag och fredag. Torsdagen handlade mycket om att ta farväl till nina härliga kollegor på IIIT-B och på fredagen hade Krishna inviterat oss hem till honom och hans vänner på en riktig Sydindisk festmåltid. Krishan och jag avtalade att vi skulle ses mitt i Bangalore, och att jag innan dess skulle få tid att möta en av mina kollegor från Malmö som nu är i Bangalore med ett filmprojekt. Fredagens kväll närmar sig och snart är det dags för oss att via SMS och telefon hitta varandra. Festen expanderar något och mina kollegor och vänner från Malmö blir också inviterade. Väl framme så blir vi bjudna att sitta in i det fina hemmet. Det var riktigt kul att återse vännerna från bilverkstaden som jag mötte för några veckor sedan. Det doftar gott av ingefära, chili, curry masala och alla andra kittlande dofter från kastrullerna som går varma utanför. Barnen är spänt nyfikna på oss nyanlända gäster och de två flickorna verkar riktigt stolta att få praktisera sina engelskkunskaper på oss. Konversationen går riktigt bra. Snart blir det dags att duka upp maten. Vi flyttar stolarna och placerar dem på  den stora sängen. På golvet viks en stor tygduk ut som maten dukas upp på, vi blir ombedda att sätta oss ner och kan under stor tystnad invänta att bli serverade de mest fantastiska rätter ett sydindiskt hem vill bjuda. Fisk, kyckling, vegetariskt, många olika små munsbitar gjorda på olika mjölk- och äggdegar. Hela familjen följer oss noggrant för att konstatera att festen blir en succé. Som ofta i Asien och Afrika så vill inte familjen äta samtidigt med oss, men jag såg nog att både mor och far var stolta över att kunna bjuda så här fint. Jag skämdes lite då jag trotts att jag sparat mig under dagen och byggt upp stor aptit bara kunde äta en del av allt det goda. Efter den goda måltiden så får vi taget den fina vänskapsbilden!