Så kan jag  påpeka att vi var 4,5 timmar före er i Skandinavien … nå ja det har nog inte så stor betydelse mer än för ett fåtal numerologer. Det skulle i och för sig inte förvåna mig om här finns ett par numerologer just på vårt universitet. Det börjar ju närma sig 11.11.11 och av någon anledning så hade jag fått önskemål från några personer att de önskar vykort stämplade från Indien just denna dag.

Jakten på vykort kan börja…

Inte långt från IIIT-B finns en fin liten gata med några kaféer och massor av kiosker som säljer kontorsmaterial, datortillbehör och annat bra att ha vid affärer, så här skulle jag säkert också finna mina vykort. Jag går runt lite på gatan för att kika efter ett vykortställ, men fullt så välorganiserade är inte de olika kioskerna. Varorna visas lite mer slumpmässigt upplagda (eller korrekt är nog att säga uppslängda). På Konsum där jag har förflutet inom, hade vi något som vi kallade för bombexponering av varor. Här var typexempel. Jag ser en kiosk som har massor med pappersvaror och pennor just så där bombexponerade, så här finns också garanterat en låda med vykort… ack ja! Mannen jag frågar bak disk, vickar på indiskt karakteristiskt vis på huvudet för att välkomna mig till kiosken, och glad i hågen frågar jag efter ”post cards” han ler och så tar han fram en kortlek. Nä inte riktigt det jag var ut efter. Jag gör ett nytt försök, ”picture post cards please” Den glade mannen lägger pannan i djupa veck och försöker förstå då en student kommer till hjälp. Studenten förklarar att – picture cards det har nog bara postkontoret. Ok tänker jag, ett steg närmare att uppdraget är slutfört. Men inte så enkelt ändå, för just idag denna torsdag 10.11 så har alla postkontor en egen liten semesterdag, så postkontoren är stängda och öppnar först i morgon. Här gäller alltså att tåla sig ytterligare en dag.

Dagen efter skyndar jag mig direkt på morgonen till det lokala postkontoret i Frazer town, Utanpå ser det ur som vilket kontor som helst, men inne var det fullpackat med folk och jag makar mig försiktigt fram mot kassadiskarna. Glad i hågen frågar jag en av damerna bak träluckan om hon har vykort. Hon ser mycket förbryllad ut. Hon förkunnar barskt att detta är ett postkontor. Och snabbt inser jag att här var nog inget att hämta, istället så får jag passa på att köpa mina frimärken. Jakten på vykort pågår sedan i ytterligare någon timme innan jag ger upp. Ska jag ha vykort får jag göra dem själv! Ska jag ta gamla pizzakartonger eller vad? Räddningen blir en diversebutik som har fina kuvert. De får duga. Som av en slump ser jag också limstift i butiken, och jag inser att där var nog mycket tid att vinna att ha ett privat limstift. Jo så här är det nämligen… Frimärken i Indien de sätter man fast på brevet genom att använda ett lim som finns i stora burkar på två små bord inne i postkontoret. Kön till limborden var lång och limresterna långt ner i burkarna.

Med mitt nyinköpta ”istället för vykorts”-kit går jag nu till verket och producerar något som åtminstone går att få sänt med poststämplar – och ännu ett uppdrag slutfört. Nu återstår bara att se om det indiska och svenska postverken vill samarbeta!