Lördag och ledig, det betyder utfärd. I dag har jag bestämt mig för att se den nya Metron som invigdes för tre – fyra veckor sedan. Nå, ny Metro hur spännande kan det bli. Jo…

Så här ser den ut… Bangalores stolthet. Enda problemet just nu är att det går så långsamt att bygga ut den. Idag har Metron fem stationer, och när den är fullt utbyggd ska den korsa hela Bangalore. när det är klart ska jag kunna ta Metron till arbetet.

 

 

Först ska jag ta mig till Mahatma Gandhi Road, och som vanligt, bästa sättet är att ta en Auto rickshaw (Tuc tuc).

Efter en ganska skumpig färd når jag fram till Mahatma Gandhi Rd. eller kort och gott MG Road som den kallas.

Efter att jag blivit avsläppt så bakom alla schalbutiker fångar en restaurang mitt intresse, klockan är ju nästan 4 så inte konstigt att magen kurrar lite.

Bak denna fantastiska entrén döljer sig ett folkliv utan like. Hela restaurangen är fylld av hungriga indier som verkar ha  eller har haft samma ärende som jag, att ta premiärtur med metron. Stämningen är hög och så är också ljudnivån. Jag tror faktiskt jag har börjat vänja mig rätt så bra vid den indisk-engelska som talas och jag kan uppfatta av samtalet från grannbordet att de kommit in till centrum från någon landsby för just maten här, och att åka metro.

Engees som restaurangen heter har en gedigen meny, som jag inte förstår allt för mycket av. Jag förväntar mig dock att det är några olika vegetariska grytor. Hittills har jag så när som på chicken lollipops ätit grytor alla dagar. Jag chansar vilt och beställer en Masala Dosa och en Onion Utheppa. Det lät liksom bara fräckt så det måste jag ju prova. Kyparen kikar lite förundrat på mig när jag också beställer en steamed rice. På hans min inser jag att det där var nog inte rätt. Upp ur minnet poppar barndomens goda smörgåsbord där det var ok (nästan i alla fall) att kombinera bara sådant man tyckte var gott. Min favorit var räkor på äppelmosbädd. Nu blev det nog något liknande här. Kyparen som nog, kan jag i efterhand, försöker rädda situationen lite undrar om jag inte också ska beställa någon extra sås. Jag tycker dock inte det behövs då  grytorna i sig alltid varit rikliga då det gäller just såsen. Däremot tar jag gärna ett nan-brödl!  Nu ser kyparen orolig ut – och jag förstår nu att han tänkte, hur ska denna lilla man kunna äta all denna mat.

Efter en stunds väntan serverades först en stor tallrik med något som jag skulle beskriva som mellanting mellan pannkaka och omelett med olika sorters lök och chilli och andra läckra kryddor (Onion Uthappa tror jag detta var). Det var inte alls vad jag trodde jag hade beställt men det var otroligt gott. Den andra rätten kommer snabbt in efter den första, det är en stor och matig creepeliknande rulle som omsluter en homusröra. Även detta enormt gott. I mitt stilla sinne hoppas jag att kyparen glömt bort riset och nanbrödet. Jag är redan så mätt att jag håller på att spricka. När riset och nanbröd dukas fram sitter jag plikttroget och petar i maten. För att sedan ge upp och inse att nästa gång ska jag beställa en rätt i sänder. Stärkt av all mat kan jag nu bege mig ut på min metrofärd.