Efter den goda middagen så passar jag nu på att ta mig in via säkerhetskontrollen till metrostationen. Det är ganska lång kö till biljettluckan och alla verkar lite spända på hur det går till att resa med ”metro train”. I kassan köper jag en pollett – en svart plastpeng som  programmeras i kassan hur långt jag ska åka.  Utan att veta var jag hamnar så beslutar jag mig att ta de två stationerna till Halasuru. Genom att lägga polletten på en läsare vid spärren in till tågen så kan jag passera upp till perrongen.

Det ligger ett andaktigt lugn över perrongen även om den är nästan full. När tåget rullar in blåser perrongvakterna ilsket i sina visselpipor så att vi alla verkligen ska förstå att nu är det dags. Först stannar vi i Trinity och därefter i Halasura, det är bara jag som ska av, vilket innebär att jag får tränga mig ut ur vagnen så fort det går.

Det jag inte visste när jag steg av metron var att Halasuru skulle vara en riktigt intressant och spännande plats. Före 2004 hette denna stadsdelen Ulsoor, och är en av de äldsta stadsdelarna i Bangalore. Särskilt känt är området för alla sina tempel. Vilket i sin tur innebär att på flera ställen sitter det kvinnor och trär fina blomsterband, som besökare kan köpa för att sedan lägga i templen till gudarna.

Att det är en äldre stadsdel märks inte minst på att gatorna är trånga, och inte alls anpassade för trafik. Detta gör att det inte är så många bilar på gatorna och det känns som om lugnet lagt sig just här, vilket är enormt befriande i en så pass ljudlig stad som detta annars är. Att promenera på gatorna här tar tid. Det blir många trevliga stopp – att stanna upp och prata med lokalinvånarna är ett sant nöje. Många här är väldigt intresserade av vem jag är, och vem jag ska besöka.