Micke Svedemar bloggar

Just nu – en reseberättelse från Chile 2013

Halasuru – Gamla stan i Bangalore

Efter den goda middagen så passar jag nu på att ta mig in via säkerhetskontrollen till metrostationen. Det är ganska lång kö till biljettluckan och alla verkar lite spända på hur det går till att resa med ”metro train”. I kassan köper jag en pollett – en svart plastpeng som  programmeras i kassan hur långt jag ska åka.  Utan att veta var jag hamnar så beslutar jag mig att ta de två stationerna till Halasuru. Genom att lägga polletten på en läsare vid spärren in till tågen så kan jag passera upp till perrongen.

Det ligger ett andaktigt lugn över perrongen även om den är nästan full. När tåget rullar in blåser perrongvakterna ilsket i sina visselpipor så att vi alla verkligen ska förstå att nu är det dags. Först stannar vi i Trinity och därefter i Halasura, det är bara jag som ska av, vilket innebär att jag får tränga mig ut ur vagnen så fort det går.

Det jag inte visste när jag steg av metron var att Halasuru skulle vara en riktigt intressant och spännande plats. Före 2004 hette denna stadsdelen Ulsoor, och är en av de äldsta stadsdelarna i Bangalore. Särskilt känt är området för alla sina tempel. Vilket i sin tur innebär att på flera ställen sitter det kvinnor och trär fina blomsterband, som besökare kan köpa för att sedan lägga i templen till gudarna.

Att det är en äldre stadsdel märks inte minst på att gatorna är trånga, och inte alls anpassade för trafik. Detta gör att det inte är så många bilar på gatorna och det känns som om lugnet lagt sig just här, vilket är enormt befriande i en så pass ljudlig stad som detta annars är. Att promenera på gatorna här tar tid. Det blir många trevliga stopp – att stanna upp och prata med lokalinvånarna är ett sant nöje. Många här är väldigt intresserade av vem jag är, och vem jag ska besöka.

 

Auto rickshaw till Mahatma Gandhi Road

Lördag och ledig, det betyder utfärd. I dag har jag bestämt mig för att se den nya Metron som invigdes för tre – fyra veckor sedan. Nå, ny Metro hur spännande kan det bli. Jo…

Så här ser den ut… Bangalores stolthet. Enda problemet just nu är att det går så långsamt att bygga ut den. Idag har Metron fem stationer, och när den är fullt utbyggd ska den korsa hela Bangalore. när det är klart ska jag kunna ta Metron till arbetet.

 

 

Först ska jag ta mig till Mahatma Gandhi Road, och som vanligt, bästa sättet är att ta en Auto rickshaw (Tuc tuc).

Efter en ganska skumpig färd når jag fram till Mahatma Gandhi Rd. eller kort och gott MG Road som den kallas.

Efter att jag blivit avsläppt så bakom alla schalbutiker fångar en restaurang mitt intresse, klockan är ju nästan 4 så inte konstigt att magen kurrar lite.

Bak denna fantastiska entrén döljer sig ett folkliv utan like. Hela restaurangen är fylld av hungriga indier som verkar ha  eller har haft samma ärende som jag, att ta premiärtur med metron. Stämningen är hög och så är också ljudnivån. Jag tror faktiskt jag har börjat vänja mig rätt så bra vid den indisk-engelska som talas och jag kan uppfatta av samtalet från grannbordet att de kommit in till centrum från någon landsby för just maten här, och att åka metro.

Engees som restaurangen heter har en gedigen meny, som jag inte förstår allt för mycket av. Jag förväntar mig dock att det är några olika vegetariska grytor. Hittills har jag så när som på chicken lollipops ätit grytor alla dagar. Jag chansar vilt och beställer en Masala Dosa och en Onion Utheppa. Det lät liksom bara fräckt så det måste jag ju prova. Kyparen kikar lite förundrat på mig när jag också beställer en steamed rice. På hans min inser jag att det där var nog inte rätt. Upp ur minnet poppar barndomens goda smörgåsbord där det var ok (nästan i alla fall) att kombinera bara sådant man tyckte var gott. Min favorit var räkor på äppelmosbädd. Nu blev det nog något liknande här. Kyparen som nog, kan jag i efterhand, försöker rädda situationen lite undrar om jag inte också ska beställa någon extra sås. Jag tycker dock inte det behövs då  grytorna i sig alltid varit rikliga då det gäller just såsen. Däremot tar jag gärna ett nan-brödl!  Nu ser kyparen orolig ut – och jag förstår nu att han tänkte, hur ska denna lilla man kunna äta all denna mat.

Efter en stunds väntan serverades först en stor tallrik med något som jag skulle beskriva som mellanting mellan pannkaka och omelett med olika sorters lök och chilli och andra läckra kryddor (Onion Uthappa tror jag detta var). Det var inte alls vad jag trodde jag hade beställt men det var otroligt gott. Den andra rätten kommer snabbt in efter den första, det är en stor och matig creepeliknande rulle som omsluter en homusröra. Även detta enormt gott. I mitt stilla sinne hoppas jag att kyparen glömt bort riset och nanbrödet. Jag är redan så mätt att jag håller på att spricka. När riset och nanbröd dukas fram sitter jag plikttroget och petar i maten. För att sedan ge upp och inse att nästa gång ska jag beställa en rätt i sänder. Stärkt av all mat kan jag nu bege mig ut på min metrofärd.

Inför 11.11.11 – 11.11

Så kan jag  påpeka att vi var 4,5 timmar före er i Skandinavien … nå ja det har nog inte så stor betydelse mer än för ett fåtal numerologer. Det skulle i och för sig inte förvåna mig om här finns ett par numerologer just på vårt universitet. Det börjar ju närma sig 11.11.11 och av någon anledning så hade jag fått önskemål från några personer att de önskar vykort stämplade från Indien just denna dag.

Jakten på vykort kan börja…

Inte långt från IIIT-B finns en fin liten gata med några kaféer och massor av kiosker som säljer kontorsmaterial, datortillbehör och annat bra att ha vid affärer, så här skulle jag säkert också finna mina vykort. Jag går runt lite på gatan för att kika efter ett vykortställ, men fullt så välorganiserade är inte de olika kioskerna. Varorna visas lite mer slumpmässigt upplagda (eller korrekt är nog att säga uppslängda). På Konsum där jag har förflutet inom, hade vi något som vi kallade för bombexponering av varor. Här var typexempel. Jag ser en kiosk som har massor med pappersvaror och pennor just så där bombexponerade, så här finns också garanterat en låda med vykort… ack ja! Mannen jag frågar bak disk, vickar på indiskt karakteristiskt vis på huvudet för att välkomna mig till kiosken, och glad i hågen frågar jag efter ”post cards” han ler och så tar han fram en kortlek. Nä inte riktigt det jag var ut efter. Jag gör ett nytt försök, ”picture post cards please” Den glade mannen lägger pannan i djupa veck och försöker förstå då en student kommer till hjälp. Studenten förklarar att – picture cards det har nog bara postkontoret. Ok tänker jag, ett steg närmare att uppdraget är slutfört. Men inte så enkelt ändå, för just idag denna torsdag 10.11 så har alla postkontor en egen liten semesterdag, så postkontoren är stängda och öppnar först i morgon. Här gäller alltså att tåla sig ytterligare en dag.

Dagen efter skyndar jag mig direkt på morgonen till det lokala postkontoret i Frazer town, Utanpå ser det ur som vilket kontor som helst, men inne var det fullpackat med folk och jag makar mig försiktigt fram mot kassadiskarna. Glad i hågen frågar jag en av damerna bak träluckan om hon har vykort. Hon ser mycket förbryllad ut. Hon förkunnar barskt att detta är ett postkontor. Och snabbt inser jag att här var nog inget att hämta, istället så får jag passa på att köpa mina frimärken. Jakten på vykort pågår sedan i ytterligare någon timme innan jag ger upp. Ska jag ha vykort får jag göra dem själv! Ska jag ta gamla pizzakartonger eller vad? Räddningen blir en diversebutik som har fina kuvert. De får duga. Som av en slump ser jag också limstift i butiken, och jag inser att där var nog mycket tid att vinna att ha ett privat limstift. Jo så här är det nämligen… Frimärken i Indien de sätter man fast på brevet genom att använda ett lim som finns i stora burkar på två små bord inne i postkontoret. Kön till limborden var lång och limresterna långt ner i burkarna.

Med mitt nyinköpta ”istället för vykorts”-kit går jag nu till verket och producerar något som åtminstone går att få sänt med poststämplar – och ännu ett uppdrag slutfört. Nu återstår bara att se om det indiska och svenska postverken vill samarbeta!

Torsdag tidig morgon en vanlig dag i Indien

Godmorgon… så är det en vanlig torsdagsmorgon på universitet. Klockan är nästan halv nio och ännu har inte så många av kollegorna  dykt upp. Idag blev jag hämtad av Krishna som kör mig. Han ringer mig på mobilen och med sitt glada goodmorning sir, I m waiting for you outside! Då kan man ju inte bli annat än pigg. Idag tog vi en liten omväg till Electronic city 2, dels för att han ville se om jag verkligen kunde köra bil, dels för att få oss vars en morgontea. Ska villigt erkänna att det var rätt stressande att undvika att köra på någon av alla människor, bilar eller för den delen kor som fanns runt om. Sedan tar det ju lite tid att vänja sig vid vänstertrafiken. Jag tror inte Krishna var särskilt imponerad. Men alla överlevde. Kanske var jag mest orolig för bilen. Jag vet ju att denna bil bidrar till mer än hans egen försörjning. Well, well efter denna rivstart på dagen så stannade vi och fick oss en välförtjänt tea. Jag är inte helt säker på vem av oss som behövde den bäst.

Efter att Krishna bjudit mig på ett litet glas gott och sött chaitea, tog Krishna över körandet igen.

Se här, på andra våningen högst upp till höger har jag fått mitt tjänsterum, där jag nu sitter och förbereder nästa veckas lektion och en workshop som vi ska ha tillsammans med några olika universitet och industrin. Syftet kommer att vara att förstå hur kan utbildningarna förbättras utifrån de behov industrin i Indien ser just nu.

 

Work in progress

Efter att igår gjort misstaget att sova lite längre än jag borde med tanke på morgontrafiken, så blev jag idag hämtad redan klockan 7.30 idag. Jag har ännu inte riktigt smält alla intryck från gårdagen som ju var min första dag på nya arbetsplatsen.

Igår funderade jag en del på hur jag bäst skulle ta mig till jobb. Kanske skulle jag testa att ta buss ändå, även om alla människor jag pratat med avrått det. När första bussen passerade fegade jag ut och försökte vinka till mig en taxi i stället.

Klockan 10 anlände jag till IIIT-B efter ett långt letande efter taxi och en långsam färd ner till de mest södra utkanterna av Bangalore. Incheckning via ”security” med tillhörande procedur att signera, och få VIP-pass. Ja VIP-pass får vi som är besökare och det är precis så vi blir mottagna. Jag hann inte mer än innanför dörrarna innan Gururaj, IT-teknikern som skulle hjälpa mig med att få upp min Mac på det trådlösa nätet var i sving.

Ytterligare några minuter senare har jag både träffat internationella koordinatorn och rektor samt ytterligare en internationell besökare en forskare från Trinity College i Dublin som forskar kring ”Digital Humanities” . Snabbt och effektivt. Direkt efter de första mötena fick jag mitt bekväma och välutrustade kontor.

Detta är inte bara eget kontor, det andades också en varm omtanke som lagts bak varenda liten detalj. På bordet stod en liten flaska med mineralvatten, en telefon och ett paket med A4-papper.  I skrivbordslådan trängdes två fina rutblock med IIIT-logga ihop med post-it-lappar, tejp, sax, två pennor, överstrykningspenna, whyteboardpenna och tip-ex, allt i nya obrutna förpackningar.

Jag lunchade tillsammans med min Indienmentor Professor Dinesha i universitetsmatsalen, och fick massor med praktiska tips bra att ha under min vistelse på IIIT-B. Som till exempel hur jag kan undvika den värsta rusningen på väg till och från Electronic city, där IIIT-B ligger. Dagens meny bestod av olika vegetariska grytor med olika styrka och ris, bröd och en liten sötsak. Sötsaken såg ut som en liten snöboll stor som en köttbulle. Om jag ska försöka beskriva smaken så kan den liknas vid mandelmassa med någon form av sagogryn som ytterligare ingrediens. Sött, sött!

På eftermiddagen tar jag en, tycker jag ,välförtjänt kaffe i Kaféet och samtidigt hoppas jag att jag ska träffa på Jonathan, K3-student som har  utbytestermin tillsammans med kursaren Jimmy. Vi hann tyvärr bara snabbt heja på varandra under lunchen. Mycket riktigt i gassande solsken pågår pluggandet för fullt. Han verkar inte allt för besvärad över att bli avbruten. Det var riktigt kul att höra berättelser om hur han uppfattade att det var att studera i Bangalore.  Ännu roligare var att Jonathan trivs så bra, detta är nog mycket tack vare att de  har haft möjlighet att ta ett stort eget ansvar. Här är inte allt på förhand helt tillrättalagt. För att få de bästa projekten så gäller det att vara aktiv. Egentligen som jag hoppas det också är hemma i Malmö. Men det är klart det blir säkert mycket tydligare i en annan kultur än den som blivit vardag hemma.

Vad jag förstod på Jonathan så har han och Jimmy lyckats riktigt, riktigt bra och fått tag på tre olika organisationer som de nu jobbar med. Senare när jag fick se  studentlyan i rum E-403 så visade han också stolt sina olika personalpasserkort. Flott jobbat! Jag hoppas och tror att jag kommer att kunna följa med som besökare till något eller några av företagen. Jag har ju också ett särskilt intresse av att studera hur IIIT-B arbetar med just sina företagskontakter. Jag har på känn att detta är IIIT-B riktigt duktiga på .

Studentrummet här påminner nästan om min egen studentlya på lite över 14 kvadrat som jag en gång i tiden hade på Michael Hansen i Lund. Enda skillnaden, detta rum var nog lite större, och mer välstädat ;-) .

Tack för visningen och vi ses snart igen!

Idag firas Hajj och tempot sjunker en aning …

… så då passade jag på att genomföra en stadsvandring som var både spännande och skakande. Kanske för att jag såg vilka kontraster Bangalore har inbyggt i sig. Det är svårt att beskriva, men på något sätt är Bangalore både polerar och oborstat på en gång. Som ordning och kaos, fattigdom och rikedom, lugn och tempo samtidigt. Inget rubbar kon på motorvägen även om förarna tutar intensivt. Tutandet här verkar inte ilsket, det hör bara till. Här kommer jag… se upp, ja som en vänlig gest helt enkelt.

Dagens vandring, jo idag var trafiken så lugn att det gick att ganska tryggt vandra runt delar av stan. Jag började på Mosque St. vilket ju börja bli en vana.Här ligger både kaféer och min dagligvarubutik Spencer´s som har nästan allt som kan behövas i det dagliga livet. Det känns lite ovanligt att kunna gå på gatan utan att hela tiden krossa mellan en ström av bilar och tuc tucs.

Efter en stunds vandring på Wheelers Rd. når jag en port som fångar mitt intresse. Denna markering är entrén till Shian Chetty Garden. Hit går alla som vill ha något tryckt eller kopierat.

Här finns också en hel del mekaniska verkstäder med full aktivitet även idag.

Det har varit en varm dag så första stopp blev redan på ett gatukök eller ståkafé en bit in i kvarteret. Det fick bli en Coca Cola eftersom jag har misstanke att vattnet som var den vanligaste måltidsdrycken – nog kom direkt från kranen ner i återvunna flaskor. Än har jag nog inte Indisk mage!

Stärkt av socker och ganska sval dryck så fortsätter jag vandringen. På Dickenson rd. börjar gatan med enorma guld- och ädelstensvaruhus. Insprängt precis bredvid bak gallerstaket finns denna lilla by uppbyggd av skjul.

 

Skillnaden mellan fattig och rik är enorm. Det visste jag redan så det kom inte som en överraskning men att inte beröras är omöjligt och omänskligt. Två verkligheter sida vid sida. Guldbutikerna som idag var fullproppade med förväntningsfulla människor, och bara några meter bort i skjul, de boende i området.

Själv är jag lite mer modest i min shopping och målet nu är att köpa in lite frukt till kvällen och frukosten imorgon. Ahlsab erbjuder mig  att prova  de  indiska apelsinerna, de är mer som en blandning mellan mandarin och apelsiner och jättegoda. Även de små fina indiska bananerna går med, för att inte säga den gröna frukt som jag tycker Ahlsab kallar pineapple – men där måste jag nog ha missförstått honom.

Att prova nya frukter är ju alltid spännande. Så vet du vad det är för frukt jag har framför mig får du gärna lägga en kommentar. Smakomdöme kommer efter frukosten imorgon. Tack till Ahlsabs vän Ohsam som tog bilden.

Söndag – inte det samma som vilodag

I dag hade jag hoppats komma ikapp med sömnen och stiga upp före klockan 9. Det lyckades inte riktigt. Vad som däremot lyckades var mitt andra besök hos vännerna som driver den lilla mobiltelefonbutiken. Jag hade i dag på morgon fortfarande en del datortrafiksproblem. Om jag ska jämföra med hemma så hade jag där nog mötts av ett stön och himlande med ögonen ”Åhh den där igen”. Här var det som om vi nu var bästa kompisar och redan kände varandra riktigt väl. Och det gör vi ju på sätt och vis, åtminstone via min mobil. Här är som sagt hjältarna på The Mobile Store som ligger på Mosque St. Är du i området och behöver få något fixat då det gäller mobil kommunikation – så är det här det blir connect!

Dagens övning var annars att jag tänkte ta mig till Cubbon park. En grön oas mitt i Bangalores kommersiella område.

Efter några timmars promenad i parken och många små diskussioner med andra som också var ute och söndagsströvade så hoppade jag in i en tuc tuc för färd mot Commercial st. Jag tänkte i min enfald kolla om det var söndagsöppet…  Otroligt hur snabbt och smidigt dessa trehjulingar kan tränga sig fram över allt. Billigt är det också!

För 17 Rupie (mindre än 2.50 svenska kronor) så har vi kört ungefär 2 km. Och det bästa av allt, det är ju ett kul sätt att färdas på också. Även tuc tucs behöver bensin!

Så efter tankningen knökade vi oss fram till den stora shoppinggatan. Och bara en dum turist kan ju undra om det är söndagsöppet. Självklar… dagen innan Rajj.

Jag föll inte för frestelsen att handla idag – men här finns det mesta av både nyttiga och onyttiga prylar. Att bara vandra runt i detta folkmyller utan mål är ju rent fantastisk. Jo det är en njutning att se och höra allt – det är svårt att återge dofterna, ljuden och spänningen i luften. De sista bilderna är tagna på  en parallellgata till Commercial st. och enligt en nyfunnen vän, jag försökte uppfatta vad han sa genom allt gatuljud, jag tror han heter Rhandi berättar att idag har Bangalore en stor parad och festival där de flesta Sikher firar.

Äntligen framme i mitt kvarter

Så här fint bor jag i 5 veckor

Välkomme! Gå in under gula balkongen så är du framme i mitt lilla mysiga kryp in.

I lägenheten under gula balkongen har jag installerat mig.

Bästa sättet att lära känna en ny plats – ta en kaffe, spana in vad som händer runt omkring, snacka med de som är här. Här var förvisso rätt tomt, men tre unga affärsherrar hade viktigt möte, och de kunde ju lätt rekommendera vem jag ska gå till för att få ett simkort som fungerar för både telefon och internet… ja ni ser ju det funkade (jag är online via min lilla telefon).

Nio unga killar krävdes för att få igång min I-phone så att både telefon och internet fungerade. Jo alla killarna bidrog på sitt sätt. Jag som enda kund och ändå kändes butiken trång på något sätt. Jo så var det en sak till – det tar lite tid att vänja sig vid indisk-engelska.

Jag hann också med att träffa några av grannarna – jag vet inte om dessa getterna hinner bli offrade inför den stora festivalen som har sin kulmen på måndag. Traditionen säger att till Hajj, som denna högtid heter, så ska varje muslimsk familj slakta minst ett lamm. Eftersom en del av befolkningen här är muslimer så har alla i Indien helgdag på måndag. Jag också.

[This is my first day in Bangalore. All day was busy with trying to calibrate my ears to understand English and to get my mobile phone connected. I also meet some of my Neighbours.]

 

Wifi eller inte wifi det är frågan…

Frankfurt

Bloggning pågår - nästan!

Sitter nu på Frankfurts storflygplats och har nästan tre timmar på mig till flyget ska gå. Förra gången jag var här fick jag avnjuta storflygplatsens alla serviceåtaganden.Det började då med att vi på något underligt sätt i stället för att hamna i transitområdet irrade oss ut till incheckningen… istället för till gaten där flyget till Senegal skulle avgå. Ny säkerhetskontroll. Och då menar jag säkerhetskontroll. Allt handbagage gicks igenom minutiöst detta inkluderade totaldammsugning av både dator och mobil. Dessa prylar har aldrig varit så rena som inför flighten till Senegal. Tack och lov hade vi ju gott om tid så vi hann med att ta ”ein kleines Bier” i baren precis vid Gate 29.  Väl vid gaten såg vi en mycket snopen man i disken som inte alls hade räknat med att vi skulle åka med denna Condorflight! Men jo det skulle vi ju, vi hade bekräftad biljett och allt. Det kan ju inte vara så att bara vårt bagage skulle till Dakar och inte vi. Lite snopet för oss tvingades personalen avvisa två minst likna snopna och besvikna unga senegalesiska herrar som ”nästan” kommit med från ”stand by” listan. Det kändes ju inte helt bra. Med detta i färskt minne så har jag nu koncentrerat mig på att både följa skyltar noggrant samt att snyggt och lydigt anmäla min ankomst. Apropå serviceåtaganden så har jag en fråga – hur kan det komma sig att inte varenda storflygplats håller oss resenärer med ett öppet trådlöst internet när vartenda liten Knipe med självaktning numera ser det som en viktig del av servicepaketet? Detta blir alltså först publicerat nästa gång jag är på, på riktigt.

 

Frankfurt 4 november vid 10-tiden