Wow äntligen i Chile… Från början tänkte jag att denna resa skulle ha skett i Januari, men nu känns det som att det är rätt tid att vara här. Idag har vi hunnit med att besöka Start-Up Chile – en statlig organisation som stödjer unga  entreprenörer att starta företagande inom media och IT i Chile. Direkt efter mötet tog vi metron för att möta Birgits vännina Claudia som har Santiagos bästa café. The Coffee Club.

Birgit and Claudia

Ja jag vet, det börjar bli lite glest mellan bloggtillfällena nu. I början trodde  jag det skulle bli svårt att fylla bloggen med innehåll. Men sanningen är nog nu mer att det är svårt att finna tid. Allt här tar lite längre tid än vad jag räknar med. Om snillen skulle ta och spekulera kring detta så tror jag att en uppsummering skulle blir att det handlar om att det är så många inblandade i varje liten sak som ska göras. Diskussion och förhandling i varje liten detalj. Sen tar det tid att förflytta sig. Apropå att förflytta sig. I Indien finns en lag att på varje motorcykel ska det finnas minst en hjälm.

Motorcykel är helt klart det smidigaste sättet att ta sig fram, men jag har inte riktigt vågat mig på det konststycket ännu. Att köra bil var tillräckligt mycket äventyr. Även om vår husvärdinna menade att Mysore borde vara en bra tur för oss att ta på motorcykel så fegade vi ut och tog det säkra – en biltur med chaufför.

Mysore är en riktig kulturstad i jämförelse med Bangalore. Efter knappt 20 mils resa så nådde vi staden med sina flotta palats. Först besökte vi Tipu Sultanens sommarhus. Vi var inte helt ensamma…

Varje gång en skolklass passerade oss så var det mycket skratt och vinkningar. Lärarna kunde ha hur viktiga berättelser som helst – om hur Britterna (Lejonet) besegrade Indien (Tigern), men inget gick upp mot att få heja på en riktig turist. Jag tror vi finns med i många familjealbum nu. Det var inte en, två eller tre, det var massor familjer som försiktigt och lite blygt kom fram och frågade om de fick ta foton av och tillsammans med oss.

Mysore var som en småstad med sina 800 000 invånare. Det kändes också som om tiden stått still här. Vi såg många tunglastade häst- och åsnetransporter, som transporterade kokosnötter, sockerrör eller andra värdefulla grödor. I Mysore är det också tätt mellan väverierna. Här produceras några av Indiens mer exklusiva schalar av de finaste hår från getternas skägg.

Efter all kultur så har vi också satt upp på agendan att vi ska ordna våra tågbiljetter mellan Bangalore och Chennai idag. Stationen här är något mindre än den i Bangalore.

På stationen fick vi sällskap av nästan 100 Tibetanska munkar som befann sig i Mysore som gäster på ett kloster som de också själva drev på denna heliga plats. Efter 68 nummer var det vår tur att få våra biljetter. Yes – nu kan resan gå vidare till Chennai på Lördag!

Men innan lördag är det torsdag och fredag. Torsdagen handlade mycket om att ta farväl till nina härliga kollegor på IIIT-B och på fredagen hade Krishna inviterat oss hem till honom och hans vänner på en riktig Sydindisk festmåltid. Krishan och jag avtalade att vi skulle ses mitt i Bangalore, och att jag innan dess skulle få tid att möta en av mina kollegor från Malmö som nu är i Bangalore med ett filmprojekt. Fredagens kväll närmar sig och snart är det dags för oss att via SMS och telefon hitta varandra. Festen expanderar något och mina kollegor och vänner från Malmö blir också inviterade. Väl framme så blir vi bjudna att sitta in i det fina hemmet. Det var riktigt kul att återse vännerna från bilverkstaden som jag mötte för några veckor sedan. Det doftar gott av ingefära, chili, curry masala och alla andra kittlande dofter från kastrullerna som går varma utanför. Barnen är spänt nyfikna på oss nyanlända gäster och de två flickorna verkar riktigt stolta att få praktisera sina engelskkunskaper på oss. Konversationen går riktigt bra. Snart blir det dags att duka upp maten. Vi flyttar stolarna och placerar dem på  den stora sängen. På golvet viks en stor tygduk ut som maten dukas upp på, vi blir ombedda att sätta oss ner och kan under stor tystnad invänta att bli serverade de mest fantastiska rätter ett sydindiskt hem vill bjuda. Fisk, kyckling, vegetariskt, många olika små munsbitar gjorda på olika mjölk- och äggdegar. Hela familjen följer oss noggrant för att konstatera att festen blir en succé. Som ofta i Asien och Afrika så vill inte familjen äta samtidigt med oss, men jag såg nog att både mor och far var stolta över att kunna bjuda så här fint. Jag skämdes lite då jag trotts att jag sparat mig under dagen och byggt upp stor aptit bara kunde äta en del av allt det goda. Efter den goda måltiden så får vi taget den fina vänskapsbilden!

Kära blogg-läsare, jo det har varit en sådan där vecka som känns som det varit ”Busy doing nothing”. Veckan som gick har bestått av massor med vardagssysslor på ett universitet. Veckan började starkt med ett jättespännande studiebesök på Srishti School of Art, Design and Technology.  Hur det var där får du läsa mer om på en annan blogg, men jag tänker ändå dela några bilder här.

Redan vid entrén och i trapphuset känns tydliga designinstitutionsvibbar. Se bara de färgglada utsmyckningarna i trapphuset.

Även syataljén, som är belägen på en takförsedd terras har fått härliga utsmyckningar.  Annars är det de vardagliga tingen som är mest annorlunda i Indien, undervisning, lärare och studenter är mer på sätt samma som i Malmö. Om än att vi tilltalar varandra med efternamn och Sir. Så jag har tagit mig efternamnet Micke så blir det nog lättare för alla…

Här är en av matställena vid skolan. Lite mer designat än de streetfoodställena som finns inne i Bangalore city. Och ack så gott. Deras Dosa menyer – En form av pannkakor gjorda på rismjöl och lök, med olika röror… Mums, tror faktiskt jag förstår varför så många indier är vegetarianer.

Resten av veckan tillbringade jag på IIIT-B med att dels prata med lärare om skillnaden mellan Människa- Dator/Maskin-Interaktion och Interaktionsdesign, dels förbereda inför en workshop med delatagare från Bangalores IT-industri och olika design- och IT-universitet.

Fast den riktiga höjdpunkten denna veckan var när jag hittade knappen. Ja knappen hemma där jag bor till en mycket väl dold varmvattenberedare. Så YES, nu behöver jag inte längta till att få ta en varm dusch. Om än att det är relativt begränsat med vatten, och vattentrycket är mycket lågt, så är vattnet nu varmt och skönt.

En annan viktig komponent i veckan som gott har varit att utforska Bangalores shopping. Ja som sagt allt från vardagliga inköp så som ris-, kíkärts, eller majsmjöl från den lokala kvarnen, till att få tag på toapapper, som inte är någon stor vara i de indiska dagligvarobutikerna.

jag har en helt underbar butik för dagligvaror inte så långt ifrån där jag bor, på vägen ner till Commercial street. Detta måste vara en systemvetares dröm.

Vid ingången står en man med största mustaschen jag sett på länge. Han verkar vara deras vakt, och har också till uppgift att förvara väskor med mera medans vi kunder är inne i butiken och förser oss. Efter att plockat ihop varorna jag ska ha så ställer jag mig i den kaotiska bunken av människor som står runt kassadisken. Jag får mina varor noggrant inslagna och nerpackade i en carry bag. Allt inslaget och jag ska till att betala. De två damerna bak kassan gestikulerar vilt, och pekar med hela kroppen att det är ju därborta vid den andra disken man betalar. Jag får mitt kvitto och försöker tränga mig fram till rätt ställe för betalning. Där är om möjligt en ännu större och livligare affärsverksamhet på gång. Framför horden av människor som försöker tränga sig fram till det skamfilade bordet sitter tre allvarliga herrar, en herre tar emot kvittot, den andra tar emot betalning. När betalning är färdig lämnas kvittot över till den tredje herren som stolt sätter en stor stämpel över kvittot som tydligt markerar PAYED! Det färskstämplade kvittot lämnas sedan till mig. Och jag kan så knö ner det i min plastpåse ihop med varorna. Så gäller det bara att tränga sig ut… men oh no, den mustaschprydde  vakten är ännu inte nöjd där han står med huvudet högt och på det en konduktörsmössa värdig 70 talets konduktörer i Sverige. Men det visar sig inte bara vara mössan han tagit över från de svenska konduktörerna. Även deras avlagda tång att klippa biljetter med, fick följa med i paketet från SJ ner till Indien. Inte får man (alltså jag) gå ut ur butiken utan att han fått klippa i kvittot. Detta var det slutliga beviset på att hela transaktionen nu gjorts korrekt och enligt alla konstens regler.

Jag har också handlat lite böcker, på Church Street finns en från utsidan liten bokhandel med oanade resurser fördelade på fyra våningsplan. Ett bokälskarens tempel. Apropå tempel – så finns här naturligtvis också ett sådant. Detta verkar ju också vara butikens viktigaste reklamplats… eller hur! På vägen hem från Church street så går jag upp i riktning mot MG-road. Här är en bra utgångspunkt för att hitta en Auto Rickshaw. Undra om jag kommer undan med att få åka på taxameter. No no no, den här dagen var det en ny variant, mot att jag besökte en enormt bra butik så skulle jag bli körd för bara 10 Rupie. Faktiskt kunde jag inte riktigt stilla min nyfikenhet utan att anta budet, så det är bara att kasta sig in i sätet och låta sig förföras av någon säljare som nog var bror eller farbror. Sagt och gjort. Innan kvällen var slut så blev det tre butiker innan jag var hemma. Det här var ju ett rätt kul sätt att se några av de turistbutiker som säljer silke, linne och siden. Inte utan att jag blev lite frestad att handla. Vad sägs om det här överkastet med tillhörande 6 kuddöverdrag? När jag skulle gå från butiken var priset nerprutat  (kan man kalla det att pruta, när man säger nej jag behöver inget sängöverkast idag?) från 7000 Rupie till 3.200 Rupie (ca 430 kronor).

En annan vardagsvana har blivit att få en glas med riktigt sött, varmt citrontea, på vägen till arbetet. Mums!

Drygt en vecka har jag nu varit i Indien! Det har varit en intensiv och lärorik vecka. Ännu har jag inte undervisat men haft en hel del möten. Så nu kommer vi till en ny vecka med troligen nya utmaningar. Söndagen var jag rätt trött så jag tog en dag till hemarbete – bland annat lite administration på hemmaplan.

Just nu pågår allt arbete med förberedelser inför nästa termin. Det är allt från ändra litteratur- och kursplaner på kurser till att koordinera scheman. Detta arbetet går ju ganska bra att utföra också på distans.

Morgonen idag började redan lite över 6, och eftersom jag var för trött att läsa gårdagens tidning i går så blev den en fin morgonlektyr. En av artiklarna handlar om det alla pratar om här just nu… Vädret. Då gäller det naturligtvis hur kallt det har blivit. Det är omkring 28 grader på dagen men på natten kan temperaturen krypa ner till 14 grader och det upplevs som riktigt kallt här.

I morse när Krishna hämtade mig doftade bilen härligt fräscht av den ny jasmine  som han hade lagt som en bädd runt det lilla biltemplet som pryder panelen i bilens framruta. Det var lite lugnare ute idag, och inga skolbarn på väg. Detta har naturligtvis en förklaring! Idag är det ”barnens dag”. Det innebär att barnen är lediga. På en del skolor innebär det också att lärarna gör något kul, som att ge en teaterföreställning som de tränat in till barnens ära.

Även på IIIT-B hade hustemplet gjorts fint och ljusen var tända. Detta är ett vackert sätt att börja dagen på, och ger en god stämning innan arbetsdagen börjar.

Men först en morgonkaffe med Professor Poonacha, vilket har blivit en riktigt trevlig vana.